Jag och orkidéer alltså. Vi har en speciell relation. De blommar, de vissnar, jag glömmer bort dem och så helt plötsligt så sitter det små knoppar där på stjälkarna ändå, som om de vill visa mig att de klarar sig finfint utan min kärlek. ”Vi kan minsann blomma ändå.” Och inte mig emot, en blommande orkidé är bland det vackraste som finns! Synd att de inte är lättare att ta hand om bara, då skulle jag ha fullt av dem i alla fönster. Men två långa tomma stjälkar nittio procent av tiden är liksom inte tillräckligt vackert för att jag ska inreda så.

Sportlovets sista dag tillbringades på Kaatach. Smart. Jättesmart. Eller vi visste ju att det skulle vara galet. Inte nog med att det var fredag, det var dessutom sportlovsfredag. Så. Många. Barn. Så sjukt stimmigt. Den överbeskyddande sidan av mig tänkte att jag var en oansvarig mamma som tog min lilla femmånaders (idag faktiskt!) dit för så mycket ljud och stim och stoj kan inte vara nyttigt för en så liten en. Men men, det är väl det som är grejen med att vara lillbrorsan, man får hänga på och gilla läget liksom. Malte var nöjd i alla fall som fick leka med både Jack och Jacks kusiner. Det är alltid intressant att se honom i nya barnkonstellationer, det är nyttigt både för honom och för mig.

Den här helgen är som de flesta andra helt oskriven, med undantag för några träningspass här och där. Något kul med Malte behöver vi givetvis hitta på, i övrigt hänger vi nog hemma. Jag tänkte tjata lite extra på J att han ska sätta igång bygget av utbyggnaden av altanen. Det är ju typ vår, det är bara att sätta igång! Så, så, aktivera! 🙂