Jag har velat lite fram och tillbaka om jag ska skriva det här inlägget. Det var en av de jobbigaste dagarna jag har varit med om och jag funderade på om jag verkligen ville vara så privat här. Jag bestämde mig ändå för att dela med mig av två anledningar. Dels för att jag vill ha gårdagen dokumenterad bland alla andra glada inlägg, dels vet jag att ni är många där ute som vill veta vad som hände igår. Dagen då Malte bröt benet.

Dagen började som en vanlig fredag. Då brukar alla mammor och barn träffas ute i Orminge. Den här gången hade vi bestämt oss för att prova på nyöppnade Barnkulan som utlovade större ytor och mer skoj än Saltsjö-Bus. Vi hann inte vara där mer än i tio minuter när Malte plötsligt gjorde sig illa. Han skulle klättra ur en hoppborg och studsade på något sätt ut på golvet. Det såg ut som att han landade på rumpan så jag tänkte först att det inte var så illa. Jag satte mig på golvet med Malte i famnen och försökte trösta honom som grät mycket. Han satt och höll mig om halsen och varje gång som jag ville ställa honom på golvet för att ta mig en titt på honom så vek sig benen under honom. Han ville inte stödja på benen och jag tänkte att han kanske hade ont i höfterna efter dunsen i rumpan.

När det gått några minuter och Malte fortfarande inte hade lugnat ner sig i sin gråt började jag bli lite orolig. Han har ju slagit sig förut men det tar aldrig lång tid för honom att lugna ner sig. Jag tog honom och satte mig i en soffa lite avsides för att se om det kunde hjälpa men han grät fortfarande, hängandes från min hals. Det var så synd om honom och nu i efterhand inser jag att jag ungefär här började bli lite skärrad. Jag började förstå att allt inte stod rätt till. Magkänslan var tydlig och jag ville ta Malte därifrån till någon som kunde hjälpa honom. Jag tror inte att det tog mer än en kvart eller tjugo minuter innan jag hade lagt honom i vagnen och var på väg till Vårdcentralen som låg i närheten. Hade jag ringt Vårdguiden hade de säkert bett mig mig att avvakta lite, åtminstone mer än en pyttekvart, men jag var så säker jag kunde vara. Han hade ont och det var inget som skulle gå över av sig självt.

Med Malte skrikandes i vagnen kunde jag inte hejda mig från att brista ut i gråt när jag pratade med J i telefonen. När jag klev in i receptionen och jag hulkandes försökte berätta vad som hade hänt fick de avbryta mig för att fråga om det var jag eller barnet som var sjukt. Vi fick träffa en barnläkare direkt som jag tyvärr inte blev speciellt imponerad av. Hon bad mig att klä av honom men klämde knappt på honom. Knölade lite med benen på honom, sen sa hon iaf att hon skulle remittera oss till barnakuten då så här små barn ganska lätt får frakturer pga deras sköra skelett. Dessutom skulle jag bli lugnad av att få höra av en expert att han mådde bra. Hon sa att vi kunde välja vilken av de två barnakuterna vi ville så jag sa att vi skulle ta Sachska då det ligger på Söder. Bra, sa hon och så gick vi ner till centrum där vi blev upplockade av J. Vid det laget var Malte så utmattad av både smärtan och gråten att han hade somnat. Det var så otroligt lugnande för mig att sitta bredvid honom i baksätet och se det avslappnade ansiktet. Dessutom hade jag J hos mig så jag var inte längre ensam. Jag började tänka lite mer positivt och tänkte att det kanske inte var någon fara, att någon nerv tillfälligt kanske hade kommit i kläm. Läkaren på Vårdcentralen hade ju inte märkt något alls, hon skickade ju bara iväg oss för att göra mig lugn.

Framme på SÖS fick vi vända i receptionen då de tydligen inte tar hand om förmodade benbrott där utan att sådana alltid remitteras till Astrid Lindgren. Det hade ju varit bra om läkaren i Orminge hade vetat det… Sköterskan tittade snabbt på honom men när hon såg att han inte ville stå så skickade hon iväg oss.

Framme på KS rullade det på men ändå kändes det som en evighet innan vi fick åka hem. På närakuten för barn fick vi efter bara en stund träffa en sjuksköterska som tittade på Maltes ben. Hon tyckte då att hans vänstra smalben hade en blånad och sa att hon befarade en benfraktur. Vi fick smärtlindring att ge honom sen fick vi gå in i ett undersökningsrum där vi fick träffa en läkare. Där klämde även han på Malte som vid det här laget skrek så fort någon annan än jag och J tog i honom. Han var rejält uppskrämd. Även läkaren såg blånaden och bad mig ställa ner honom på golvet för att se om han ville gå. Då såg vi tydligt att han inte ville sätta ner vänsterfoten och han ville inte gå.

Ytterligare en remiss skrevs, den här gången till röntgen. Där fick vi snabbt komma in i ett obehagligt rum med en brits i mitten med en stor röntgenapparat hängandes från taket. Vi fick ta på oss två förkläden och så fick jag och J hålla fast Malte medan de tog bilderna. Här grät jag ganska ordentligt för det kändes som att jag bröt mot alla mina instinkter när jag höll fast honom med all min kraft medan han skrek värre än någonsin. Helst av allt ville jag ju bara ta upp honom i famnen och krama honom hårt och med mina magiska krafter bara läka honom från allt ont. Tyvärr har jag inte förärats med några sådana krafter.

Mellan bilderna sa sköterskan att hon kunde se varför han skrek så och att det var bra att vi hade kommit in. Hon såg två frakturer. Ett i vardera skelettben i vänster smalben. Hoppet var ute. Det sista jag klängde mig fast vid, hoppet om att det nog inte var så farligt, var som bortblåst.

Vi fick gå tillbaka till läkaren där han berättade läget och att vinkeln på brottet var lite knepigt och att vi måste gå bort till den vanliga barnakuten där de skulle göra en bedömning om det bara var att gipsa eller om man var tvungen att söva ner honom, fixera benen och sen gipsa. Som tur var slapp vi det sistnämnda och vi kunde gå in i gipsrummet.

Efter flera timmar av att träffa en massa människor som klämde på honom var Malte väldigt rädd för det mesta vid det här laget. Han hade ju ont! Jag förväntade mig därför det värsta när jag fick ha honom i famnen och hålla i honom medan två sköterskor gipsade hans ben. Självklart skrek han men det gick fortare än vad jag hade trott att det skulle göra.

Efter gipsningen fick vi träffa en läkare som informerade oss om tidsplanen. Om två veckor ska vi tillbaka på ännu en röntgen för att se om allt läker som det ska. Vad som händer efter det beror alltså på vad röntgen visar då. Läkaren sa att vi i alla fall kan räkna med tre till fyra veckor med gips. Under de här två första veckorna ska han belasta benet så lite som möjligt vilket blir svårt att få en sextonmånaders att förstå.

Kvällen förflöt ganska bra då Malte var trött och fullproppad med Alvedon att han satt ganska stilla med oss i soffan. Även vi var trötta efter en väldigt tuff dag så när klockan började visa en tid där det var acceptabelt att sova så gick vi och lade oss. Natten var jobbig för Malte som låg och vred sig hela natten. Jag tror inte att han hade ont då han hade smärtstillande i kroppen, men det kändes nog ovant att ligga med ett tungt gipspaket om hela benet.

Dagen har faktiskt varit förvånansvärt lätt med tanke på omständigheterna. Vi har suttit i soffan och läst böcker och lekt med en massa instrument. Att hålla honom stilla är dock inte helt lätt och några gånger har han klättrat ner på golvet och hållit i sig i soffbordet och gått runt det. Han har kryphasat sig runt en del också vilket jag föredrar då han inte belastar benet på samma sätt.

Han är väldigt mammig just nu så jag är så att säga punktmarkerad och J sköter springet. Det går bra nu men när J är på jobbet blir det desto jobbigare. Jag försöker dock att fokusera på det positiva. Dels att Maltes frakturer är relativt lättbehandlade, dels att jag valde att söka vård så fort som jag gjorde. En mammas magkänsla ska man aldrig bortse ifrån.