Förra fredagen, alltså för tio dagar sedan, bröt Malte benet på två ställen i vänster ben. De sa då på Astrid Lindgrens barnsjukhus att vi skulle få komma tillbaka om två veckor för att röntga benet igen och se om allt läkte som det skulle. Därför blev jag lite förvånad när vi fick kallelsen i förra veckan och att vi skulle komma på återbesök redan idag. Jag blev förvånad och jätteglad. Glad för att vi inte skulle behöva vänta de där extra fyra dagarna för att få veta hur benet såg ut.

Det var med viss oro vi kom till röntgenavdelningen. Malte har ju belastat benet väldigt mycket och har de senaste dagarna inte krupit alls utan bara använt sina två ben till att gå. Samtidigt tänkte vi som så att eftersom han går på det så har han inte ont, och så länge han inte har ont så är det nog ingen fara.

Jag var lite rädd att Malte skulle minnas förra fredagen och bli rädd när vi kom in på sjukhuset, men han mindes ingenting utan lekte på i samma väntrum som vi satt i sist, utan en tanke på att platsen skulle vara förknippad med något läskigt. Efter en stund blev vi inropade och vi fick lägga Malte på britsen under rötgenapparaten. Då började Malte självklart gråta helt hysteriskt och gjorde allt för att komma ur vårt grepp. Det här tyckte jag dock inte ens var i närheten så obehagligt som det var förra gången, då jag nu visste att Malte inte hade ont när jag höll i honom. Han kände sig säkert sviken en stund, men han hade inte ont.

Efter röntgen fick vi gå ner till ortopedmottagningen där vi fick invänta läkaren på ett rum. Det här rummet tyckte Malte var jättespännande då det förutom en hel låda full med böcker, också fanns ett ”bord” på hjul som han kunde rulla omkring med. Drömmen för Malte som ska bli flyttgubbe när han blir stor!

När läkaren knackade på och klev in i rummet var vagnen dock inte intressant längre utan Malte kröp hellre upp i pappa Js knä och satt där och studerade den lilla tanten som kom med det efterlängtade beskedet. Att Maltes ben läkte jättebra och att gipset kunde tas av om två veckor, på självaste luciadagen. Så otroligt skönt att höra!

Här trodde jag att vi skulle få gå hem men då vi sa att han gick på benet hela tiden tyckte hon det var lämpligt att vi skulle stanna så att två sköterskor kunde förstärka gipset med plastgips. Hans originalgips var alldeles uppluckrat och sprucket på undersidan av foten efter allt promenerande så det behövdes. Jag mindes hur Malte skrek förra gången hans ben gipsades så jag bävade lite inför momentet, men med J ståendes bredvid med såpbubblor i högsta hugg så såg Malte inte ens åt sköterskornas håll när de lindade honom med blått gips. Bubblor och brummande flygplan var mycket mer spännande.

Sköterskorna var också nöjda med Maltes prestation men varnade i förväg för hur det kan gå till när man ska ta bort gipset. Tyvärr verkar inte det gå lika lugnt till men det oroar vi oss för när den dagen kommer!

Efter sjukhusbesöket skjutsade J hem oss och åkte vidare till jobbet. Jag och Malte stannade hemma och tittade på snön som verkligen vräkte ner. Jag måste bara fixa en raggsocka och en plastpåse, så kan jag och Malte ge oss ut i snölandskapet. Jag ser verkligen fram emot att han får uppleva snön på riktigt och inte från en halvmeters höjd sittandes i vagnen. Det ska bli jättekul att se!

God morgon!

Vi sitter redan i bilen, på väg till det efterlängtade återbesöket på Astrid Lindgrens sjukhus. Jag hoppas verkligen innerligt att läkaren säger att Maltes ben läker som det ska, men med tanke på att han de senaste dagarna inte har krupit alls, utan istället har haltat omkring på båda benen, så vågar jag inte ta ut något i förskott. Tänk om läkaren säger att han har belastat benet för mycket och att benet därför har läkt fel? Jag försöker vila i tanken att så länge han inte har ont så är allt som det ska men det ligger i min natur att ha lite lite oro gnagandes.

Håll tummarna för oss nu!

Idag har vår lilla sockerbit namnsdag. Han har ju tre namn; Malte Jonas Panayiotis, men idag firar vi bara hans tilltalsnamn. Det blev en middag tillsammans med hans farmor Jeanette och Kåre, och så blev det pepparkakor.

Under den tiden som Malte låg i magen så var den eviga frågan här hemma vad den okända bebisen skulle föräras med för namn. Ett namn är viktigt och inte något man kan bestämma i en handvändning. J kom med några förslag lite då och då men jag blev alltid påmind av någon elev som redan hade namnet och då var det för mig upptaget och kom inte på fråga.

Så en dag när jag satt på bussen hem från jobbet, jag åkte precis förbi reningsverket i Henriksdal, slog det mig. Malte var ju fint. Jag hade visserligen en elev som hette det men jag hade inte träffat honom så många gånger så då förknippade jag inte namnet lika starkt med honom.

Jag skickade ett sms med förslaget till J och han svarade något i stil med att tja, det är väl helt okej. Jag gillade namnet. Framför mig föreställde jag mig en pojke med ett inre lugn, namnet Malte skulle passa bra. Men jag var ännu inte helt såld på min egen idé så vi bestämde inget utan namnet fick nöja sig med att finnas med på namnlistan under resten av graviditeten.

Och så kom den natten då Malte helt plötsligt låg alldeles varm och kladdig på min mage. En halvtimme efter att han hade fötts ville vi ringa till våra familjer och berätta att familjen blivit större. Vi ville då också presentera ett tillhörande namn till den lille gossen. men skulle inte Malte passa då? undrade jag och J nickade instämmande. Jo, det här var en Malte, det var inget att diskutera.

Jag och Malte pallrade oss upp halv åtta (väldigt tidigt för att vara vi) och ställde oss i köket. Första advent måste ju firas med risgrynsgrötsfrukost!

Jag hade aldrig gjort risgrynsgröt tidigare för jag är så fesig av mig när det handlar om mjölk i en kastrull på spisen. Det kokar över så lätt och bränns typ alltid vid. Därför provade jag på att göra gröten i ugnen istället. Skönt att slippa stå och passa spisen hela morgonen, speciellt när Malte står och drar mig i benen.

Hemmagjord risgrynsgröt är så sjukt mycket godare än den där vidriga sliskiga sörjan i plastkorv. Det är ni med på va?

Efter dagens adventsfika och en del av hela familjen samlad i vår tvåa fick jag här på kvällen för första gången i år verkligen känna på att julen verkligen är på intågande. Den är typ redan här! Nästan.

Anteckningar är en av de funktioner på min iphone som jag använder allra allra mest. Perfekt för alla mina listor! Ännu en lista komponerades här på eftermiddagen. En lista full med julmat.

Vad ska finnas med på ett julbord? Jag gissar att det är väldigt olika i olika familjer. Jag kan till exempel hoppa över dopp i grytan men rödkål måste absolut finnas med på bordet, trots att jag bara tar någon sked av det.

Nu har jag fyllt listan och dessutom formulerat arbetsfördelningen. Vi kommer precis som förrförra året att ha en knytisjulafton och det måste planeras lite så att inte alla kommer med nyrullade köttbullar. Jag älskar julen! Har jag sagt det?

Jag har lämnat lägenheten och är på väg till frisören. Så himla skönt! Jag har sett fram emot det i flera dagar nu, att få ge mig iväg alldeles själv och bara kunna tänka på mig själv i några timmar. Man behöver pauser.

Jag är ute i god tid så att jag hinner titta i några butiker först. Skönt att kunna göra det utan barnvagn och utan en Malte som börjar gnälla så fort man stannar till vid ett galgställ. Man måste alltid röra på sig!

När jag kommer hem så blir det adventsfika tillsammans med Js familj. Bra lördag den här lördagen!

Ibland tar tålamodet slut. Igår gjorde det det. Malte är väldigt intensiv just nu med en massa överskottsenergi som inte får utlopp genom lek och bus i snön utan istället genom att göra saker här inne som han inte får.

Igår hade vi en hel dag av bråk mellan mig och Malte då han skulle envisas med att skjuta köksstolarna fram till köksbänken och sen klättra upp på den. Det är inte okej i vanliga fall, och speciellt inte okej nu med ett tungt gips som gör hela hans vikt felfördelad. Jag var milt sagt väldigt trött på honom på kvällen och led av en Malteöverdos. När vi sen gick och lade oss i sängen för att sova så började den gamla vanliga brottningsmatchen vi alldeles för ofta har innan han äntligen somnar. Han ska klättra upp på mig och slå mig i ansiktet och så drar han mig i håret så hårt han kan. Det är hemskt! Det spelar ingen roll hur arga jag eller J blir, han tycker att det är helt hysteriskt roligt när vi ryter ifrån.

Efter att jag fått en snyting rakt på näsan fick jag nog och lämnade J och Malte kvar i sängen medan jag flydde in i badrummet, det enda rummet som man kan stänga om sig. Jag var så arg (på ett sexton månader gammalt gipsat barn!) att jag bestämde mig för att stanna där inne tills jag var säker på att Malte hade somnat.

Så vad gör man för att få tiden att gå? Jo, man duschar, fönar håret, målar naglarna, väntar på att naglarna ska torka och städar ur tre badrumsskåp. I den ordningen. När klockan började närma sig midnatt smög jag tillbaka till sängen där både terroristen och J sov sött.

Jag börjar bli redigt trött på de här nattningarna nu. Det finns en hel del saker jag kommer göra annorlunda vad gäller rutiner med nästa barn, och den allra största punkten på den listan är att barnet SKA sova i egen säng. SKA. Annars köper jag en extrasäng och ställer in i badrummet.

Här är det! Årets pepparkakshus! Nytt för i år är fönsterluckor, kan inte minnas att jag har satt dit några sådana förut. Det blev ett mindre hus än vanligt (det gick bara åt en förpackning deg) men det är ändå alldeles lagom. Det här hamnar nog uppe på topp tre av alla hus jag har gjort i mitt liv. Jag är nöjd. Lagom skevt, lagom dekorerat och lagom trevligt att göra.

I vanliga fall så gör jag hela huset i ett svep. Ritar mallar, kavlar deg, gräddar husdelar, monterar och dekorerar. Det tar flera timmar. Den här gången fick jag dela upp jobbet på flera tillfällen pga en viss liten herre, men det var en bra taktik. Jag hann inte få ont i ryggen och jag hann inte tröttna!

Glömde helt bort att ställa in ett värmeljus i huset innan jag fotade, men ni får låtsas att det lyser sådär trevligt från fönstren.

Har du en pepparkaksfetisch och vill se 2008 och 2009 års hus? Ja, då är det bara att klicka på årtalen.

Jag tycker att det är så sjukt svårt att komma på vad man ska äta till middag så oftast blir det gamla vanliga. Matschemat rullar på liksom. Men jag har upptäckt en guldgruva på Familjeliv- en tråd som heter Barnfamiljer, vad äter ni idag? Jäklar vad folk äter mycket gott! Visst, det dyker upp en och annan fiskpinne men det mesta bvattnas det i munnen av. Här får man lätt ihop flera veckors matsedlar om man vill! Jag gillar.