Jag fyller nämligen år idag! Jag har ett år till, sen finns inte några ursäkter. Är man 30 år gammal så spelar det ingen roll hur ung eller gammal man känner sig, man är jättevuxen vare sig man vill eller inte. I mitt fall så har ju jag känt mig som 38 ganska länge nu så 29 är ju värsta barnrumpan!

Ikväll efter jobbet så lämpar vi av Malte hos farmor och så går vi ut och äter middag, bara jag och J. Fajitas är spikat. Längtar redan!

Efter en knäpptyst och lång natt (vi somnade båda före halv tio och gick upp vid åtta) kände vi oss så utvilade att vi direkt tog tag i tvätten innan det frossades frukost. På vardagarna blir det alltid en snabb och tråkig sådan så då vill jag gärna lyxa lite på helgen med mackor som ska likna cafémackor så mycket det går, överfulla med flera pålägg, grönsaker och keso. Mumma!

Lagom till lunch kom Kajsa och Alexander för att äta lite tacopaj. Med sig hade de fyra semlor (varav två var till mig eftersom vi var tre, Malte räknas inte) och tre (!) buketter med härligt påskgula tulpaner. Jättefina! Jag fyller nämligen år imorgon!

Malte tjöt av lycka när de plingade på dörren vid ankomsten, han älskar när det kommer folk. Att Alexander dessutom visade sig vara en riktig lekmaskin var en jackpot för inte bara Malte utan även mig och Kajsa. Då slapp ju vi! Vi hann sitta och äta och fika riktigt ordentligt innan de åkte hem.

Här på kvällen har mitt problem som behövt lösas varit att jag ville se förra veckans Solsidan. Jag missade det då jag var nere och tränade förra söndagskvällen och inte hade uppfattat att det började redan klockan åtta. Mitt problem är att jag inte kan se på TV4Play på varken dator eller iphone då Malte ska komma och trycka på knappar. Min lösning: jag slängde ner Malte i badbaljan och satte mig sen på toaletten med datorn på skötbordet. Bortsett störande plaskljud i bakgrunden så var det en bra lösning, nu är jag ju ikapp till kvällens avsnitt!

Det var misstänkt tyst om Malte så jag smög in i sovrummet där jag hittade honom på golvet.

Tre par kalsonger hade han lyckats trä över huvudet och ett antal strumpor låg utspridda lite överallt. En vanlig söndag alltså!

Det här yttepyttelilla godiset köpte jag med mig hem att festa på här på lördagskvällen. 98 gram mina damer och herrar! Det gills ju knappt!

Jag är handbollsänka den här helgen då J är nere i Malmö för att se bronsmatchen och finalen. För att inte sitta hemma och tråka alldeles själv, och med Malte förstås, så bokade jag upp min lördag med Elin. Vi konstaterade att det var länge sedan vi sågs och ännu längre sedan hon och Malte träffades. Det var i somras så det har ju hänt en del sedan dess!

Vi skulle mötas upp på Coopen och då vi hade lite tid över bestämde jag mig för att Malte skulle få gå hela vägen dit för allra första gången. Jag har nojat mig lite över bilvägen som man går utefter men jag ville se hur det skulle gå.

I vanliga fall är han som en hund som ska stanna och nosa på varenda liten grej man passerar, dessutom vill han gärna vika av på alla vägar som går åt fel håll. Idag fick han dock lite fart i benen och gick koncentrerat framåt. Jag tror att det var så spännande för honom att han glömde att stanna och titta på allt.

Framme på Coopen mötte vi Elin och det var tur det, för att handla själv med Malte är nog en mardröm. Han for kors och tvärs så medan Elin fick springa efter honom så fyllde jag varukorgen med allt vi behövde till de inplanerade linsbiffarna. Elin är vegetarian vilket är lite av en utmaning för mig vad gäller fantasin. Som tur var hade J slängt ut linsbiffar som förslag och jag nappade. Jag har bara gjort linsgryta tidigare så det här var ju spännande!

Med hjälp av Elins erfarenhet och expertis (och en kokbok) blev det ett gäng sjukt goda linsbiffar! De här kommer jag göra igen, och då behöver jag inte en vegetarian som sällskap! Smaken var smaskig och konsistensen gillade jag då det inte bara var mosade linser utan även mixade solrosfrön och hasselnötter. Crunchy!

Malte blev trött och i ett försök att få honom att somna gav jag honom en flaska välling och trodde att han skulle sätta sig i soffan med den. Medan vi lagade maten blev det en stund misstänkt tyst och jag smög att leta efter Malte. Så här hittade jag honom; i mystagen med Silje!

De kanske kan bli vänner en dag!

Efter lunch och Elins härligt degiga medköpta bullar begav hon sig hemåt och lämnade mig och Malte att ha en myskväll för oss själva. Vi har ätit middag, läst en bok, badat och nu blir det soffhäng. Jag är besviken på kvällens TV-utbud men känner jag mig själv hinner jag somna innan lördagsfilmerna ens hinner börja så det gör inget!

Jag råkade köra in barnvagnen i hallspegeln så att den sprack! Sju års olycka tack så mycket. Just de sju åren hade ju jag fantastiska planer för! Typisch.

Det har varit lite snålt med Malte på bloggen den senaste tiden och jag kan tänka mig att mina föräldrar snart kommer börja kräva bilder. I förebyggande syfte slänger jag därför upp en massa bilder på guldklimpen! Något suddiga men ändå söta.

Jag var så jäkla taggad på träningen för bara ett par veckor sedan, jag nästan längtade till nästa pass! Men så gjorde jag illa knäna förra veckan och motivationen var som bortblåst. Typiskt.

Jag tränade styrka i måndags och fick med mig en rejäl träningsvärk i låren och magen men den var inte alls så tillfredsställande som den brukar vara av den anledningen att jag innerst inne inte ens ville träna styrka utan jag ville ju springa!

Men jag har inte råd att vara petig och får helt enkelt träna det jag kan medan mina knän vilar upp sig. Ikväll blir det ett pass vare sig jag vill eller inte! Jag och alla andra hammarbybor får trängas i lokalen, jag SKA dit!

Gårdagen bjöd bara på bra saker! Först och främst härligt sällskap i form av Lovisa och killarna. Vi möttes upp på Sergels torg lagom till lunch och så tog vi promenaden bort till Vapiano. Alla barnen (helt sjukt!) sov medan vi goffade i oss den helt fantastiska maten. Jag beställde pasta med scampi, vitt vin, chili och vitlök. Hur gott som helst men några chilibitar lyckades fastna i halsen på mig med jämna mellanrum vilket resulterade i att ögonen tårades under hela lunchen.

Man skulle kunna tro att vi skulle bara nöjda och mätta efter detta, men nej, vi gick förbi Vetekatten också och köpte med oss ett par semlor att äta hemma hos Lovisa. Det var min första (och Lovisas fjärde!) för i år, och oj vad gott det var! Jag skulle nog lätt kunna äta en semla om dagen om samvetet tillät men nu gör det som tur är inte det så nästa får bli på semmeldagen och då får det nog också bli årets sista.

Malte och Sixten lekte på något otroligt och det är verkligen så värmande att se. Det känns så bra i hela kroppen när de reagerar på varandra, på vad den andra gör och kanske till och med säger. Fina killar!

Idag hänger jag och Malte hemma. Jag svängde förbi Coop på vägen hem och köpte lite kompletterande grejer för kvällens fisksoppa. Mmmmm. Men vi hoppar över vitlöksbrödet tyvärr, någon måtta får det vara!

Hm, det går väl sådär med hela det här trettiodagarsprojektet. Jag var ambitiös i början och skrev flera inlägg åt gången som jag sen tidsinställde, allt för att det skulle vara ordning och reda. Men så liksom tröttnade jag på vägen och några rubriker dök upp som inte inspirerade att skriva. MEN jag har påbörjat så jag ska avsluta, bara inte på utsatt tid.

Den här gången ska det handla om något som jag ångrar och det första som jag kommer att tänka på är något som ännu inte är för sent. Jag kan faktiskt vrida tillbaka klockan och låtsas som att det aldrig har hänt. Det jag talar om är att jag har glömt grekiskan. Det ångrar jag hårt!

När jag var liten pratade pappa en hel del cypriotiska med oss hemma, men även han glömde bort sig och pratade mycket svenska då han ändå talade det resten av dagen. Men så flyttade vi till Cypern och språket kom till mig helt naturligt. Hur skulle jag annars prata med mina kusiner, eller ännu viktigare, mina lärare i skolan om jag inte hade språket? Vi bodde där bara i ett år, sen åkte vi hem, och grekiskan liksom bara försvann. Pappa talade det allt mindre hemma och jag och lillasyster gjorde det samma.

Idag förstår jag det allra mesta, och har en inbyggd grammatik som inte försvinner, men talet kommer sig inte naturligt när jag vill säga något. Dessutom är jag perfektionist och vill inte prata med risk för att säga något fel. Vem är förloraren här? Jag. När jag är på Cypern dröjer det många många dagar innan språket kommer tillbaka men inte ens då är jag speciellt sugen på att prata utan sitter mest och lyssnar.

Det här är ju något som är väldigt lätt att göra något åt. Det är ju bara att anstränga sig och prata på cypriotiska med min pappa (eller mamma) exempelvis. Men gör jag det då? Nepp. Jag lutar mig tillbaka och litar på att det sitter där någonstans i bakhuvudet, och någon gång i framtiden så ska jag plocka fram det. Fy vad dumt tänkt!