Bjuder på den här helt fantastiska bilden av mig när jag är mitt allra läckraste jag. Det är möjligt att den togs efter att jag hällt i mig en flaska vin, helt själv, men jag är osäker så vi låter det vara osagt. Jag bara tänker högt…

Jag tror inte att det finns en enda blogg som jag följer som inte skriver om semesterplaner för sommaren. Vissa har det redan bokat och klart, vilket gör att det svider lite extra. Vi har nämligen ingen utlandresa planerad över huvud taget.

I sommar kommer vi bygga hus (eller vi kommer att betala för att andra ska bygga vårt hus snarare) vilket innebär att vi kommer ha en något ansträngd ekonomi. Räntan på ett lån medan man bygger har en högre ränta än vanliga bolån, dessutom kommer vi att ha dubbla kostnader då vi ännu inte kommer att ha flyttat ifrån vår lägenhet. En härlig utlandsresa finns det alltså inte utrymme för då annat måste prioriteras.

Jag längtar inte efter något fancy, en sketen enveckas någonstans vid Medelhavet räcker jättebra! Allra helst vill jag bara ligga och pressa hela dagarna på en solsäng men det går väl inte med en då tvååring, vare sig man har ekonomi eller inte.

Jag får helt enkelt nöja mig med att drömma mig tillbaka, till exempel till Lignano i Italien där bilden ovan är tagen. Jag och J åkte dit sommaren 2007 när J bodde och jobbade i Tyskland. Där åt jag den godaste pizzan någonsin; ricotta och ruccola! Japp, den får jag drömma om istället. Det är preciiiis samma sak.

När vi alla var föräldralediga sågs vi mammor ofta. Minst en gång i veckan, ibland två. De här tjejerna betyder mycket för mig för de var en del av min vardag när vardagen helt plötsligt såg väldigt mycket annorlunda mot vad den gjorde innan. Förrförra sommaren kom Malte och då vändes liksom allt upp och ner, på ett bra sätt givetvis, och jag behövde mina mammor för att lufta funderingar som mina andra vänner utan småbarn inte hade förstått sig på. Att prata barnmat och läggtider är nämligen inte intressanta ämnen för några andra typer av människor än just småbarnsföräldrar.

Men så började mammorna så smått droppa av den föräldralediga vardagen då de gick tillbaka till sina arbeten och barnen började hos dagmammor och förskolor. Det hade varit så lätt för oss att låta vänskapen rinna ut i sanden där och då, men vi håller fortfarande kontakt tack vare våra bloggar och Facebook.

Förra helgen hade vi en playdate hos Lovisa inplanerad men den satte sjukdomar stopp för. Idag gjorde vi ett nytt försök och möttes upp på SaltsjöBus, en klassiker!

Dagens sällskap bestod av Ida&Lykka, Alfvan&Lilla A och Sandra&Benjamin. Jag hade aldrig varit där på en söndag förut och förvånades av att det var så pass många föräldrar som ändå tog sig dit. Leken var som vanligt outstanding och maten var som vanligt under all kritik. Efter att vi hade väntat i dryga kvarten på att få våra barnmenyer serverade kom personalen till vårt bord och viskade lite skamset att pastan var slut och att det skulle ta åtta minuter att koka ny. Det hade inte våra små, eller vi, tålamod till så det fick bli ett par micrade pannkakor istället. Malte åt upp alltihop så jag ska väl inte klaga, men maten har liksom aldrig funkat under den tiden som vi har varit stammisar på SaltsjöBus.

En tanke slog mig. Hur ska jag göra om några år när nästa barn kommer och föräldraledigheten tillbringas i Tyresö?! Jag måste övertala någon eldsjäl (motsägelsefullt då man inte behöver övertala en eldsjäl) att starta upp en motsvarande verksamhet där ute! Med bättre mat! Eller så får jag tvinga mig själv till Öppna förskolan. Det blir en senare problem det, men man måste ju få planera.

Det var mamman själv som ville att jag skulle dokumentera hur Lilla A valde att sitta och sura uppe i klätterställningen istället för att åka ner. ”Kom och hämta ner mig mamma!”

Mja, alltså det här med träningen går väl sådär. Jag är en sann periodare och när motivationen väl infinner sig så tränar jag ordentligt. Ordentligt och ofta. Förmodligen för att jag känner mig själv och vet att motivationen snart drar vidare och då blir det ingen träning alls.

En sådan period är jag i nu. Jag har ingen som helst lust alls! Ibland tänker jag att jag ska gå ner till gymmet men så bara rycker jag på axlarna och tänker att ”nä varför det, jag vill ju inte”.

Planerna på att springa milen i maj har jag övergivit för länge sedan. Jag har ju inte sprungit något ändå eftersom jag fick ont i knäna. Vårruset är jag också väldigt osäker på. Jag är så pass otränad att jag måste träna upp löpningen för att orka med det, och som sagt, jag har ingen lust. Noll motivation.

Den kommer tillbaka, det vet jag för det gör den alltid, men när och hur länge kommer den stanna nästa gång? Två veckor? En månad? Hm, knepigt det här.

Nu och hela kvällen framåt är det soffhäng som gäller. J står i köket och slevar med en mustig fisksoppa, vitlöksbrödet ska snart rutschas in i ugnen, och sen blir det HIMYM hela den senaste säsongen. Melodifestivalen skippar vi, förra lördagskvällen var ju nästintill outhärdlig!

Malte gillar inte The Kardashians. Klok pojke det där.

Redan fredag! De senaste veckorna har verkligen rasat fram och jag blir lika förvånad varje gång när helgen är här. Den här helgen har vi bara lite lösa planer förutom en sak: besök hos tandhygienisten. Jag har inte tagit bort tandsten förut och jag har väl egentligen bara hört dåliga saker om det. Det är i alla fall ingen som har sagt att det är mysigt!

God morgon!

Det är nya sovrutiner som gäller här hemma och det bästa är att vi inte ens har behövt anstränga oss för att få en förändring!

Malte har sedan dag ett varit uppe sent på kvällarna. Jag minns när han var en liten pyttebebis som alltid somnade någon gång mellan 23-01. Tack och lov fick jag då sovmorgon och dessutom hann gå upp och äta frukost innan sötkorven vaknade så det var väl helt okej.

Den där läggtiden har sakta, sakta, mycket sakta krupit sig till tidigare på kvällarna men det senaste året har snittet ändå legat på klockan 21.30 så speciellt tidigt har det aldrig varit.

Nu har det förändrats, mycket tack vare att jag har börjat jobba och kliver upp tidigare på morgonen. Medan jag står i badrummet och sminkar mig runt sjutiden tassar Malte upp och är nyfiken på vad som hävder. Att vara uppe en minut senare än 20 på kvällen är sen en omöjlighet, och det tackar jag för. Vi måste fortfarande båda gå och lägga oss med honom för att han ska somna, men sen sover han som en stock hela natten. Tyvärr fortfarande mellan oss i sängen men men. Man kan ju inte få allt!

Det projektet tar vi tag i när vi börjar bli desperata. Vårt senaste försök slutade med att granntanten plingade på efter några få minuter och menade att man måste trösta barn när de är ledsna, och att få Malte att somna i egen säng utan att vara ledsen går faktiskt inte. En granntant som tror att jag inte ger min son någon kärlek är jag heller inte speciellt sugen på.

Jag skulle egentligen bara strunta i henne, men det är svårt. Jag tänker på henne varje gång som Malte bryter ihop och skriker halsen ur sig bara för att han inte får leka med en sax. Sitter hon då vid sitt köksbord och suckar över den stackars lilla grannpojken som alltid är så ledsen? Usch, jag vill inte ens tänka på det! Eller henne!

Han somnar tidigare än vanligt i alla fall!

Idag är ingen vanlig dag utan idag firar jag och J fem år tillsammans! När jag ser siffran så ser den så futtig ut. Fem år låter ju så himla lite när det känns som att vi har haft varandra i en evighet.

Eftersom det är en vanlig torsdag så slog vi inte på stort utan nöjde oss med att jag köpte med mig prinsessbakelse hem efter jobbet. Jag skulle ha valt något annat. Efter mina många år bakom Coops kondisdisk så vet jag att det enligt recept inte ska vara sylt i prinsesstårta. Då är det nämligen en operatårta. Trots det så hade vi alltid sylt i bakelserna för att det helt enkelt är mycket godare så. Dagens prinsessbakelser köpte jag dock inte på Coop så det fick bli utan sylt. Ingen hit! Varken jag eller J åt upp våra alldeles för gräddiga bakverk.

Tur då att jag hade backat upp med en varsin semla också!!

Bloggen har inte riktigt varit på gång den senaste tiden, det är jag den första att erkänna. Men det finns en anledning till det. Mina dagar ser nämligen lite annorlunda ut nu än vad de har gjort under en ganska lång tid. Jag har inte berättat för er att jag inte längre är föräldraledig utan har börjat jobba igen!

Det var till en början tänkt att jag skulle vara föräldraledig fram till i augusti då jag skulle gå tillbaka till min lärartjänst. Nu blev det inte så då jag i december blev tillfrågad om jag var intresserad av att bli verksamhetskoordinator på Apples utbildningsbolag TÄNK OM. Det var jag självklart så att tacka nej var inte ett alternativ! Jag började för ett tag sedan men har inte skrivit något om det här på bloggen då jag ville avsluta allt med min förra arbetsgivare först.

Det känns så otroligt kul att börja jobba igen, att använda hjärnan till något annat än mattider åt Malte och se till att han är glad och mår bra. Jag menar inte att man använder hjärnan mindre när man är föräldraledig, verkligen inte, men man använder den till andra saker och fokus ligger hela tiden på barnet. Det är faktiskt jobbigt!

Snabbt i december fick vi ställa Malte i förskolekön här i Stockholm (vi köar ju i Tyresö) och tack vare platsgarantin har vi fått en plats i slutet av mars. Vårt förstahandsval! Hur mycket tur kan man ha?! Jag ska höra av mig dit snart så att vi kan få komma dit och hälsa på men helt obekanta med förskolan är vi inte då vi har lekt ett antal gånger på den stora och härliga gården på helgerna när det är stängt och fritt fram för oss andra.

Så, nu är the cat out of the bag! Därför händer det inte så mycket bloggen. I’m a working woman!

Idag SKA jag träna. Det blev inget av med det i helgen för jag hade ingen lust. Ingen lust alls. Men idag smäller det!

I övriga nyheter kan jag meddela att det stod 19 minuter på tavlan till nästa tunnelbana när jag kom till perrongen. I rusningstrafik och ett antal minusgrader. Det uppskattas!