Jag har faktiskt väntat på det här.
På premiären av Hanna Hellquists Jakten på lyckan. Den kvinnan har något som attraherar mig något oerhört. Hon har självförtroendet att visa att hon inte är perfekt men att hon duger och det hon vill jobba på tar hon tag i när lusten faller på. Typ så. Jag älskar henne. Jag håller inte alltid med henne men älskar henne. Hon och hennes kompisar förgyller mina morgnar med Morgonpasset i P3 och jag tycker att det är helt fantastiskt att hon återigen har fått förtroendet av SVT att skapa lite televisionsunderhållning.

Ikväll klockan 21.00 är då det gäller. Då kryper jag ner i sängen och avslutar kvällen så. En perfekt avslutning på min onsdag.

Jag älskar att få kommentarer på bloggen. Allra oftast är det från människor som jag känner och det är ju inte så konstigt eftersom min blogg är en oansenlig sådan där de flesta som läser den faktiskt är personer jag känner på ett eller annat sätt. Därför blir jag alltid förvånad, och glad, när det är för mig helt okända namn som lämnar avtryck.

Idag överraskade dock en känt namn rejält! Den helt fantastiske bagaren, sommarprataren och författaren Sébastien Boudet lämnade en liten kommentar hos mig. Och jag blev glad. Visst är det häftigt hur vi människor kan påverka varandra med bara några ord. Han gjorde ju min dag! 🙂

Det är de här bilderna av Malte som jag förknippar honom med. De glada. Där han är ett äkta litet charmtroll. Men han har sina episoder han med, de där när han ska utmana mig för att se hur långt han kan gå. Dit nådde han idag. Han drog iväg. Han sprang ifrån mig på väg hem från förskolan och stannade inte trots att jag skrek efter honom att göra det. Flera gånger. Med ett större allvar varje gång. Men icke, han stannade inte så jag fick springa ikapp i klackar och vattenpölar.

Det var länge sedan jag var så arg som jag var idag. Speciellt eftersom det bara var en knapp vecka sedan han gjorde samma sak. Jag vill att han ska förstå allvaret, att det kan komma bilar där grusvägen tar slut, att han måste göra som jag säger. Och så kommer jag på – han är bara drygt tre år. Han är så liten fast jag tänker att han är så stor. Han har inte förmågan att stoppa impulsen som säger att det är roligt att springa iväg. Det är ju bara roligt! Och det är här jag måste jobba på mina förmågor, på tålamodet och på lugnet. Jag måste jobba på samtalet oss emellan när vi inte är i konflikt. När jag inte är i affekt.

Och så kommer jag på – jag är bara människa.

Livet och föräldrarskapet är inte alltid så lätt.

Stoltheten man känner över att ha skippat soffhänget och istället åkt och tränat. Den blir liksom besudlad av besvikelsen som kommer av ett riktigt tråkigt pass.

Jag älskar kombipass och favoriten är SkivstångSpinn. Eller SkivstångIntervall som det bjöds på ikväll. 45 minuter skivstång följt av 45 minuter spinning. Det gav mig säkert något, troligtvis en redig träningsvärk, men det räcker inte för mig. Jag vill ha kul när jag tränar och det hade jag verkligen inte idag. Skivstången hafsade ledaren igenom med ett enda set per övning, spinningen körde han ett helt motsatt upplägg med halva låten i tvåan och halva låten i trean. Hela passet igenom. Boring!

MEN jag tog mig iväg. Den besudlade stoltheten var det ja.

Igår bestämde jag mig för att det är nog med snoozande på morgnarna. Jag ska upp! De där extra tjugo minuterna gav mycket imorse och det är bra för själen att inte stressa på morgonen. Allra helst skulle jag vilja hinna sitta med en kopp te och vänta på att den kallnar men det hinns givetvis inte med. Att plocka undan och köra ett blogginlägg hann jag ju dock!

Vi har inga speciella planer för veckan, det allra viktigaste på min to-do-list är att rensa ur min garderob. Det är så mycket som ligger där inne och tar plats och som jag aldrig tar på mig, det behöver ge plats åt nytt. Dessutom tror jag att det är några små guldkorn som ligger där inne men som skyms av allt skräp. Fram med guldkornen! Jag tänkte göra en pumpasoppa också, det är veckans luftiga planer!

Egentligen på order från mig men vi kan kalla det gåva eftersom jag slapp åka och köpa den i butiken. Hemelektronikkedjor slipper jag gärna!

Både min och Js dator gick sönder för ett antal månader sen, men det gjorde egentligen inte så mycket då de ändå hade några år på nacken. Det var ett lite sorgligt sätt min mac fick dö på – Malte spydde i den – men J lyckades rädda allt.

Då vi ändå mest sitter med våra iphones eller iPad så tyckte vi att en ny dator att dela på kanske kunde räcka. J fick välja så det fick bli en nätt liten Air och den har suttit som fastlimmad i hans händer ända sedan den levererades. Att dela dator funkade med andra ord inte för oss. Det är som med lösgodiset – vi måste ha en varsin skål! 🙂

Tänk vad fort man glömmer. Att ens älskade barn har varit yngre. En bebis. Eller två år.

I fredags fyllde Baxter två år och det slog mig vad fort tiden faktiskt går. Eller det slår mig titt som tätt men jag blir lika överraskad varje gång. Det känns ju liksom som igår som Baxter föddes, men det har gått två hela år. Det betyder att Malte ju var pytte när Baxter föddes och jag minns honom som så stor då. Anyway, nog med flummiga funderingar, idag var det i alla fall dags för ett litet födelsdagsfirande på Söder hemma hos Lovisa&Hans och pojkarna. Jag vågade mig inte på att ta bilen och riskera att behöva snurra runt och leta parkering. Istället tog jag och Malte bussen in och ingen var gladare än just Malte som älskar att åka kollektivt. Stackarn får ju nästan aldrig göra det.

Hans imponerade med hemmagjord princesstårta (ett bakverk jag fortfarande inte har vågat mig på), en chokladpaj med kolatäcke samt kanel- och vaniljbullar. Jag tömde mitt fat ganska fort men så hade jag inte ätit någon lunch heller. Rutinerad som jag är så går jag inte på kalas mätt i magen! 😉

Tårtan slank fort ner i magen. Bråttom var det då han hade ett helt rum med nya leksaker som väntade.

Födelsedagsbarnet i full färd med att få tårta i magen.

Malte var helt slut efter ett par timmars kalasande så jag räknade med att han skulle somna på bussen hem. Mycket riktigt, på den fullproppade bussen somnade han helt slut i min famn. Själv satt jag och tackade vårt fantastiska beslut att köpa en Baby Jogger City Mini för tre år sedan. Hade jag inte haft den hade jag inte kommit med bussen hem. Med den smarta Quick Fold-funktionen fällde jag nämligen lätt ihop den och drog med mig den längre bak i bussen eftersom det var fullt i vagnsutrymmet. När vi väl kom fram till Tyresö kyrka fick jag hjälp av snälla medresenärer som lyfte ut vagnen åt mig eftersom jag hade händerna fulla av en sovande prins. Jag tackade dem också för övrigt! 🙂

Inget utropstecken på det.

Jag glömde Maltes byxor på förskolan i fredags så eftersom vi skulle på utflykt idag fick det bli overallpremiär för lille herrn. Vi beställde hem den i stl 100 för flera veckor sedan och ointresserad som jag är så var det först idag som jag tog ur den ur emballaget. Jättesnygg i mitt tyckte men aningens för stor. Vi hade det på känn redan vid beställning men han är i något mellanläge nu så risken är att han i slutet av vintersäsongen hade hunnit växa ur en mindre storlek. Detta får mao funka. Räknar dessutom med att den krymper något efter första tvätten.

Det här är nån ny modell (tror jag) som har den smarta funktionen att man kan klippa bort en söm och vips så kan man ”vika” ner ärmar och ben så att den blir en storlek större. Assmart! Vi får se om vi får användning för det!

Tyresö Centrum har jag tidigare avfärdat som inget att hurra för. Jag får nog lov att erkänna att det ändå duger åt det där nödvändiga som behöver fixas utan att behöva åka för långt. För let’s face it, vi har ingenting här ute i Tyresö.

Eftersom jag ändå skulle åka och handla lite ingredienser till kvällens hemmagjorda pizza så passade jag på att gå lite affärer också. Dessutom hade jag ju inte en enmeters att hålla reda på! Den obligatoriska vändan för ett par linnen på H&M blev det förstås, sen blev det också ett par kassar från Gallerix och leksaksaffären. En present till morgondagens kalasbarn fick hänga med plus lite maxipärlor till Malte. På förskolan har de visserligen pyttepärlor men jag tänkte att de stora skulle vara lättare att ta reda på från golvet. 😉

Malte behöver lite pysselstunder som avbräck hos en annars ganska intensiv kille. Han satt med pärlorna i nästan en timme, guld för oss alla tror jag.

God morgon! Vi har klarat av frukosten redan, något slags rekord för oss på lördagar. Jag har nämligen en tid att passa – skivstångspasset på Friskis. Jag har fortfarande träningsvärk efter mitt första pass på länge i tisdags. Det är ändå ganska många dagar sedan så det säger lite om hur pass mycket på noll jag är just nu. Men det är inget att deppa över, jag får bara passa på att träna nu när motivationen har kommit tillbaka. Jag vet ju att den oftast försvinner så småningom…

Idag ska vi stänga för hösten på riktigt! Altanmöblerna ska tas om hand. Det är snudd på vinter hörni!