Jag har fått till en ganska bra rutin som funkar. Så länge det inte regnar förstås, då tar jag mig inte ut. Jag pratar om mina promenader/powerwalks. Jag vet inte om jag vågar kalla dem det senare eftersom farten kanske inte ännu har hamnat på ”powerwalknivå” men med tanke på att jag skjuter på en barnvagn och är genomsvettig när jag kommer hem så kanske mina promenader ändå kvalificerar sig in under det.

Jag tar det lugnt med träningen nu i början, jag vill ju inte skada mig på något sätt. Samtidigt längtar jag ihjäl mig efter mitt älskade Friskis. Spinning ska jag nog ge mig på ganska snart men skivstång är det inte tal om ännu. Jag får jobba mer med mina hemmaövningar (sjukt tråkigt!) först för att stärka upp bålen. Promenaderna behöver jag dock inte vänta med, tack och lov, så de har jag tagit tag i. Jag passar på att dra iväg på en runda efter att jag har lämnat Malte på förskolan måndag, tisdag, onsdag och så kör jag en sväng på helgen också. Helst två om jag får lust.

Denna veckas tre första dagar bjöd på riktigt bra rundor. Jag försöker ta mig iväg på nya vägar varje gång, det är ju det bästa sättet att lära känna Tyresö på. I tisdags gick jag exempelvis fram och tillbaka till Tyresö Centrum och då tog jag en bakväg förbi ridskolan i Öringe. Jag fick se bostadsområden jag aldrig sett förut! Både lägenheter och villor, det senare extra uppskattat då jag hela tiden letar efter trädgårdstips. Igår började jag min ”vanliga” runda men vek av där jag inte brukar och gick bakvägen till Gimmersta. Vacker utsikt över sjön Fatburen vilken jag inte ens visste fanns!

Jag hoppas att regnet håller sig undan ett tag och det vore grymt om snön kunde låta bli att visa sig på länge länge så att jag slipper pulsa med vagnen. Eller, jag vet ju att det inte kommer hända. Jag är alldeles för bekväm för att pulsa i snön med barnvagn, då kommer jag ju bara hålla mig hemma istället. Så det gäller att passa på med andra ord.

Det syns inte så tydligt kanske med det är vackra Tyresö slott som ligger där borta i motljuset. Brist på vackert att titta på är det verkligen inte!

Det var trollfest på förskolan idag. Därav outfiten.

Jag skulle väl egentligen inte göra mig till och skära i en pumpa om det inte vore för att jag hade en fyraåring som uppskattar det. Allt som man kan hypa upp lite för att göra vardagen lite extra speciell hypat jag gärna. Kommersiell amerikansk högtid eller inte, vi kör ändå! Igår åkte vi till centrum och inhandlade därför en pumpa med stor omsorg. Det valdes och valdes bort, valdes och valdes bort tills vi slutligen bestämde oss för en lagom stor och lagom rund pumpa. Att skära det sparade vi till idag. Malte gillar inte kladd (det är allt mitt torkandes fel under hans bebistid) så mojset inuti var verkligen en mardröm för honom. Du måste verkligen tvätta händerna, sa han om och om igen när jag stod och gröpte ur den från fruktkött och kärnor. Ordet äckligt kom upp ett antal gånger.
Jag tycker att det är lite kul att han helt plötsligt har börjat posera men vart kommer det ifrån? Och varför tunga?!

Det låter som en klyscha men det är ju faktiskt så sant – tiden går så ofantligt fort. Idag fyller Anton en månad vilket känns helmärkligt. Det känns som att en månad är så ynka lite tid med tanke på att det känns som att han har varit här längre än så. Samtidigt är en hel månad ändå en hel månad. Vart tog den vägen, vart tog all tid vägen? Tänk att det är en hel månad sedan vi åkte in till Södra BB den där kvällen.

Jag har egentligen inte så stor lust att skriva ner förlossningsberättelsen med Anton men det känns som att jag bör göra det ändå, för Antons skull. Ur ett rättviseperspektiv helt enkelt, Malte har ju sin dokumenterad här på bloggen. 🙂 Och jag bloggar mycket för Malte och Anton, jag tycker om att ha vårt liv dokumenterat här. Jag tror inte att exempelvis Malte kommer läsa min blogg om tjugo år och tycka att jag har klampat på hans integritet, utan jag tror snarare att det kommer vara roligt att läsa. ”Boken om mig själv, 2.0.” Med det beror givetvis på vad jag delar med mig av här i bloggen, jag tycker att jag är ganska försiktig när det gäller både mig själv och våra barn. Det är långtifrån allt som hamnar här.

Så – åter till Antons entré i vår familj! Helt oväntat gick jag över en massa dagar med Anton. Även om jag visste att det kunde hända så trodde jag hela tiden att han skulle födas kring BF vilket var den 18 september. Det lät rimligt i mina öron och det var också det datumet som jag ställde in mig på. När inget hände den dagen och inte heller dagarna som följde så blev jag på riktigt dåligt humör. Hur länge skulle man behöva vänta?! Dessutom kände jag mig lite stressad över att vi började närma oss mina föräldrars avresedatum till Cypern. Skulle vi/de ha riktig otur så skulle de missa hela kalaset! Jag kände heller ingenting, knappt några förvärkar alls, så det var ingenting som tydde på att kroppen hade en tanke på att föda – förutom den stora magen då förstås. Men så på natten den 27 september började det hända grejer. Jag vaknade av att jag lite då och då hade värkar som gjorde ont, de var inte så milda att jag kunde vifta bort dem som ingenting. De fortsatte under morgontimmarna så vid halv sju på morgonen ringde jag in till Södra BB. De hade tidigare sagt att jag skulle ringa tidigt och att det var viktigt att hålla kontakt, så att de isf skulle paxa en säng åt mig. Underbara fantastiska Södra BB.

J åkte och lämnade Malte på förskolan, sen satte vi oss framför TV:n och plöjde Sons of Anarchy. Under vissa timmar höll värkarna en pålitlig regelbundenhet medan de under vissa timmar kom någon gång i halvtimmen. Jag höll kontakt med Södra BB under dagen och de trodde ändå att det var på gång, jag hade ju ändå gått nio dagar över tiden. Jag höll också kontakt med mina föräldrar som ägnade förmiddagen åt att stänga igen Stugan för vintern. Bebis eller inte, de skulle komma till Tyresö denna fredag, på min pappas sextioårsdag, och sen tillbringa nästkommande vecka hos oss innan det var dags att åka till Cypern. Det var alltså lite angeläget att bebisen skulle titta ut och jag tyckte att det skulle bli extra roligt om hen skulle komma just på pappas födelsedag!

Jag tyckte att det gick segt med värkarna, det gick långsamt långsamt framåt. Ont gjorde de definitivt men det var hanterbart. Eftersom förlossningen gick så fort förra gången såg vi till att klocka värkarna hela tiden för ingen av oss var sugen på att få en bebis på Nynäsvägen. Efter att Malte hämtats på förskolan, mina föräldrar kommit till Tyresö och efter att vi hade ätit vår fredagskyckling bestämde vi oss därför att ringa till Södra BB och be om att få komma in. Vi ville vara ute i god tid. När jag ringde in så berättade barnmorskan att de precis nekat en annan kvinna att komma in för min skull, så de var glada att det inte var förgäves. Jag var välkommen in. Jag minns inte exakt vad klockan var när vi lämnade Tyresö men någonstans kring 20 var hon. Det var en märklig känsla att säga hej då till Malte och veta att nästa gång vi skulle ses så skulle han vara storebror. En mycket märklig känsla.

I bilen kom värkarna väldigt tätt men de var inte långa. Bara under den lilla promenaden från parkeringen till entrén till förlossningen hann flera stycken komma. Det gjorde mig lite konfunderad. Värkarna kom tätt tätt vilken ju skulle innebära att det var nära till bebis, samtidigt var de korta och inte alls så intensiva som jag mindes att de var med Malte. Konstigt.

Jag och J leddes till ett rum, faktiskt rummet bredvid det som Malte föddes i. Vi hängde av oss ytterkläderna och satte oss i fåtöljerna. Ok, vad händer nu? Barnmorskan som hade välkomnat oss meddelade att hon skulle gå av sitt skift om en halvtimme, men om jag ville så kunde hon undersöka mig. Hon antog att jag var nyfiken på hur mycket jag var öppen. Och jo, det hade hon ju rätt i, samtidigt som jag också var fullt medveten om hur ont en sån undersökning gör. Men jag tackade givetvis ja till hennes generösa erbjudande, jag ville ju veta. Jag hade egentligen ingen aning om hur många centimeter vi skulle landa på men min besvikelse gick inte att ta miste på när hon kläckte ur sig att jag var öppen fyra centimeter. Va, fyra centimeter?! Skojar du eller? Hade jag gått en hel dag med onda värkar för ynka fyra centimeter! Nu kom de ju dessutom så himla tätt, jag fick ju inte ens någon rast! Barnmorskan förklarade de fyra centimeterna med att eftersom värkarna var så korta så hann de inte pressa ner bebisen i syftet att öppna ”dörren” innan de var över igen. Surt. Men – när barnmorskan undersökte mig passade hon också på att göra en hinnsvepning (oh the pain!) så nu borde värkarna ta fart på riktigt! Tack för det! Med det tackade hon för sig och lämnade över till nattskiftet. En härlig kvinna vid ett polskt namn jag tyvärr aldrig kommer att lära mig kom in och hälsade och lämnade sen inte min sida förrän Anton låg i min famn.

Efter hinnsvepningen fick mina värkar en helt annan karaktär. Från att ha hållit sig på omkring en halvminut långa så landade de nu på minuten. Längre värkar var precis vad jag ville ha så jag välkomnade det hela, det var ju bara det att de också gjorde så himla mycket ondare! Ajajaj. Till en början låg jag på sidan i sängen och kved men sen gick jag, på inrådan av barnmorskan, runt en del i rummet. Värkarna gjorde galet ont, samtidigt var det skönt att känna att det äntligen hände saker. Fortfarande kunde jag inte förstå hur jag bara låg på fyra centimeter. Det var ju verkligen ingenting jämfört med Malte då jag var öppen åtta när vi kom in. Hur kunde jag ha klarat smärtan så mycket bättre då än nu?! Jag blir fortfarande inte riktigt klok på det.

Värkarna gjorde ondare och ondare och vips så gick vattnet när jag stod där bredvid sängen. Det var en ny upplevelse för mig då vattnet inte gick förrän i krystningsskedet med Malte. Men det kändes precis som jag hade föreställt mig; varmt vatten som rann ut. Inte konstigare än så. Jag har ingen riktigt bra tidsuppfattning men jag gissar att klockan kanske var 22-23 nånting när jag klev ner i badet. Vid det här laget hade jag så ont att jag snyftade för mig själv mellan värkarna och nästan grät av sorg varje gång som jag kände att en ny var på gång. Jag tyckte så oerhört synd om mig själv, en känsla som jag inte kände igen från min förra förlossning. I badet låg jag kanske i fyrtiofem minuter och även om det inte hjälpte ett skvatt under värkarna så var värmen skön att känna mellan. När jag klev upp ur badet ville bara att allt skulle vara över, men jag var bara öppen sex centimeter. Sex centimeter kändes som ett hån men barnmorskan försäkrade mig att det nu skulle gå undan. Du är omföderska, det är en helt annan sak den här gången. Du har verkligen inte långt kvar. Jag ville verkligen tro henne men det var liksom för jobbigt att tänka positivt. Jag kunde inte tänka på annat än smärtan.

Jag växlade mellan att ligga på sidan i sängen och att gå runt hängandes på en sån där gåställning. Jag tror att jag grät en del men jag vet inte riktigt. Den fantastiska barnmorskan frågade mig tidigare under kvällen om jag ville använda lustgas men då jag inte tyckte att det hjälpte med Malte tackade jag nej. Nu gick hon på eget bevåg iväg och hämtade den, kanske skulle den hjälpa mig lite grand. Jag lade mig i sängen och häll munstycket över halva ansiktet och jag får nog lov att säga att den ändå gjorde någonting. Smärtan var exakt den samma, det var bara det att lustgasen tog bort topparna så att jag kunde fortsätta andas ordentligt. Djupa djupa andetag, vilket var ganska svårt då man fick andas hårt i det där munstycket för att man skulle få någon luft. Kanske var även det något som hjälpte mig, att jag behövde fokusera på att få luft och att jag då koncentrerade mig på något annat. Inte för att det fanns en risk att missa en värk, no way, inte en chans tyvärr. Någonstans här fick jag veta att jag var öppen åtta centimeter och någonstans här förvandlades smärtan från hemsk till nästintill outhärdlig. Jag längtade efter krystvärkarna samtidigt som jag var rädd för dem. Kroppen har en fantastisk förmåga att glömma, och även om jag inte mindes den själva fysiska smärtan från Maltes förlossning så mindes jag att krystvärkarna var det absolut värsta. Jag vet kvinnor som tycker att de känns som en befrielse, att nu är det snart över. Själv tycker jag att det inte finns en värre känsla i hela världen. En värre smärta.

Och så kom krystvärkarna till slut. De där pustande och frustande ljuden som de vanliga värkarna bjöd på förvandlades nu till något helt annat. Nästan ett morrande. Jag tror att Anton kom ut på två eller tre krystvärkarna. Jag låg snett över sängen med armarna dragandes i J och med åtminstone den ena foten mot barnmorskan. Hon måste ha varit jäkligt stabil eftersom jag lyckades ta spjärn mot henne utan att hon flög iväg. Krystvärkarna var precis som jag mindes dem – hemska. Obeskrivliga, ni som har fött barn vet vad jag talar om, ni andra kan ändå inte förstå så det finns ingen mening med att försöka förklara. Men att inte krysta när hela ens kropp vill göra just det är en underlig känsla, att ligga där på paus i väntan på nästa krystvärk. Det är så mycket man hinner tänka på. Och så kommer värken, och man får trycka på precis allt vad man har, och så känner man hur den där lilla kroppen liksom glider ur en. Åh vilken känsla. Och den där varma lilla blöta kroppen som kommer upp på ens mage, det är den bästa värmen i hela världen. Den där lilla lilla tyngden som ligger på, istället för i magen. Och all smärta som bara är poff borta. Poff helt borta.

Klockan 01.03 på natten lördagen den 28 september kom Anton och missade sin pappous sextioårsdag med 63 minuter. Han vägde 3450 gram och var 51 cm lång och han var helt perfekt.

Den här förlossningen upplevde jag som mycket jobbigare än Maltes. Jag brukar säga att den vinterkräksjuka som jag åkte på i februari 2010 var värre än att föda Malte och det står jag fortfarande fast vid. Antons förlossning klår dock kräksjukan med hästlängder, den var mycket jobbigare. Tuffare. Ondare. Mer utdragen. Men jag klarade mig fantastiskt bra, inte ett skrubbsår fick jag och det är jag väldigt glad över. Det är säkert mycket tack vare barnmorskan som gjorde ett så himla fint jobb. Hon stöttade så fint under hela förloppet, hon såg i vilka lägen jag kunde bestämma själv och när hon skulle driva på. Bestämd men samtidigt mjuk. Förtroendeingivande. Heja Södra BB för fantastiska barnmorskor!

Och nu är alltså Anton här. Så självklar på något vis. Så lik Malte. Redan en lillebror i mina ögon, jag märker själv hur jag ser på honom på det sättet. Hur jag alltid kommer se honom som min bebis. Minstingen. Så himla fin. Tänk att jag och J kunde få till de finaste pojkarna i världen. Tänk.

Vi tänkte denna söndag att det var dags för oss att åka till Sickla och shoppa lite. Det är ju en bit härifrån så vi åker inte dit lika ofta som förut vilket är synd eftersom jag fortfarande gillar Sickla. Det mesta finns ju där! Och farmor Jeanette bor ju precis i närheten vilket betyder att vi både kan få lite barnväkteri medan vi shoppar och någonstans att få gott kaffe när vi är fikasugna! Och så får ju Jeanette tillfälle att leka av sig lite med sitt äldsta barnbarn. Win win!

I Sickla var det som vanligt mycket folk. Jag tycker inte att man märker av någon nämnvärd skillnad mellan ”vanliga” helger och lönehelger där. För mig spelar mycket folk ändå ingen roll, jag är inte typen som strosar runt utan jag är ganska målmedveten, vet vad jag är ute efter i vilka affärer, och så köper jag det om jag hittar det. Så även idag. Både jag och J fick både kläder och vinterskor med oss hem, även Malte fick ett par skor! Hurra, inköpt redan i oktober, det måste vara något slags rekord!

Maltes nya grej när man slänger fram kameran. Tungan. Han måste ha kollat på för mycket Miley Cyrus.

När vi var färdiga med shoppingen och sörplat i oss en varsin smoothie åkte vi hem till farmor för lite fika. På vägen stannade vi till på Magnus Johanssons bageri för att köpa med oss lite bullar. Det var min första gång där! Jag minns att jag var astaggad inför öppningen av bageriet, det var way back när vi bodde på gångavstånd därifrån, i Hammarbyhöjden. Tror dock att de öppnade lagom till att vi flyttade därifrån för något besök blev iaf inte av. Skönt att ha den premiären avklarad! 🙂 Gott fika hemma hos Jeanette&Kåre blev det!

Kan dessa plitor vara vänliga att avlägsna sig från min son, tack! De förtar ju liksom en del av sötheten dårå!

Och så har vi det här med min strumplåda som jag tänkte dela med mig lite tankar om. Jag köpte nya strumpor idag och rensade ur min strumplåda innan jag lade ner de nya. Upptäckte då att jag har mängder av strumpbyxor i den där lådan. Varför? Jo för att jag för länge sedan ofta ofta ofta gick i klänning. Vad hände med det? Varför slutade jag med det? Har det med min förra föräldraledighet att göra, då jag tråkade till mig ganska rejält? Jättedumt ju då klänningar är så fint. Borde gräva fram dem igen. Om jag ens kommer i dem förstås.

Ja, det var mina tankar om min strumplåda. Och om mina klänningar.

Ni kanske minns mitt totala misslyckande när jag för första gången skulle ge mig på att klippa Malte. Den där bilden av honom med den avklippta luggen sitter som fastklistrad i hornhinnan så det är inte med lite bävan jag klipper Malte lite då och då. Jag vet ju att jag liksom inte är bra på det! Mormor har fått klippa honom några gånger, och vi försökte övertala honom att låta henne göra det nu senast de var här, men det var ett blankt nej. Han var inte intresserad av att klippa av det. Dels gillar han inte att bli klippt, dels tror jag att han vill behålla längden för att snurra fingrarna i det. Frisör är heller inte aktuellt, den där gula bilen som man får sitta i lockar inte tillräckligt.

Så igår tog jag fram saxen. Jag fick truga en hel del men jag tror faktiskt att det som slutligen fick honom att gå med på det var mitt argument att pappa J skulle blir så himla överraskad när han kom hem. Då fnissade han lite och så fick jag börja. Det är inte helt lätt att klippa en Malte. Ni som känner honom förstår vilken bedrift det är att klippa honom utan att råka klippa honom i örat eller rispa upp huden i nacken.

Om det blev jämnt? Haha, nej nej men det går inte att sikta på det i ett sånt här läge. Det gäller bara att få bort håret så fort som möjligt liksom, och det lyckades jag ju med! Utan blodspillan.

Jag slog till på stort (eller ja, lite större iaf) och gjorde amerikanska pannkakor till frukost idag. Vi hade ingen lönnsirap men vanlig funkar faktiskt nästan lika bra. Vi tog fram Ohojtuben också, ibland får man faktiskt äta sånt här till frukost. JO, det får man visst!!

Vi har haft en fredag som kanske inte går till historieböckerna men som var bra ändå. Lagom trevlig liksom. Den började med ett besök på BVC där båda killarna hade en tid. Anton skulle vägas och mätas och Malte hade kvar en del av sitt hörseltest från 4-årskontrollen. När vi var där i början av september så vägrade han ta på sig de stora hörlurarna, så vi sa att vi kunde ta det under hösten nån gång när jag ändå skulle komma med nyfödd lillebror. Den här gången fick hörlurarna sättas på hans huvud! 🙂

Efter besök hos BVC-sköterskan och lek och amning i väntrummet åkte vi till Centrum. Veckans fredagskyckling skulle inhandlas och så ville jag testa nyöppnade Chillbox. En förmiddagsglass är aldrig fel och nu har ju Ben&Jerry’s stängt så detta måste testas! Ett speciellt nyttigt alternativ är det inte (själv föredrar jag fett framför en massa tillsatt socker) men gott var det och det var ju det som var det viktiga! Jag var dock en tråkig mamma och förnekade Malte godis på den frusna yoghurten, han fick ta frukt. Och smält choklad, hur tänkte jag där?! Nästa gång får han välja fritt. Själv tog jag den naturella smaken (syrligt och gott) och lade på lite jordgubbar, kokosflingor och mango. Även jag fick ta smält choklad som fick stelna på. Jättegott! Hit måste vi gå igen, fort innan de går i putten. Jag har svårt att tro att ett sånt här koncept funkar i ett centrum som Tyresös tyvärr.

Vilken tur att vi fick ett sånt fint väder idag för det var det som liksom satte pricken över i:et på den här dagen! När Malte fick syn på parken vid Tyresö Centrum utbrast han att han älskar den här parken! Och jag förstår honom. Hade jag varit fyra hade alla dessa klätterställningar och gungor varit drömmen. Även för oss föräldrar är den riktigt bra. Jag gillade speciellt uppdelningen mellan småbarn och lite större barn. Visst, det är fritt att springa mellan hur mycket man vill men jag vet att jag hade uppskattat delningen om jag varit här med en yngre Malte. Hur många gånger stod jag inte och svor över de större barn som lekte snabbt och yvigt i samma sandlåda som min lille som ostadigt rultade omkring? Att ha en egen liten ofarlig småbarnsklätterställning hade varit fantastiskt!

För är det något som Malte och Jack inte gör så är det att leka lugnt och beskedligt. Det är nästan så att sanden yr när de två är igång och det är vi mammor tacksamma över då det innebär att de leker av sig den energi som annars hade behövt få utlopp i våra kök och vardagsrum :). Istället somnade min fyraåring i fåtöljen när vi kom hem!

Jag har varit dålig på att fota Malte den senaste tiden. Mycket gryniga iPhonebilder! Därför tog jag med mig den riktiga kameran idag. Jag lyckades få till några fina när vi kom till parken men det blev lite svårare när Jack kom och de började röja på allvar. Att ta actionbilder vet jag liksom inte riktigt hur man gör! Här kommer iaf en liten bildkavalkad.

Parkleken ligger precis framför nya Tyresö View, ett inte helt snyggt bostadshöghus men som med all säkerhet har grym utsikt. Tänk att bo i ny fräsch lägenhet högst upp!Lunch på Taco Bar. Malte blev missnöjd med sin Nacho de luxe då det var smält ost på alla nachos. Han älskar tydligen inte ost. News to me.
Fina killar! Aningens för kaxiga för sitt eget bästa men fina ändå!

Det känns som att jag kommer åka till den här parken om och om igen. Dels för att vi helt enkelt inte har några lekplatser i den här delen av Tyresö med enbart villaområden och många småbarnsfamiljer (?!) och dels för att det ligger så bra till nära Centrum. Man kan leka i ett par timmar i parken och sen gå in och äta lunch och handla lite. Bra kombo som gör både vuxna och barn nöjda.

Och avslutningsvis en grynig bild på mig. Malte är trött, syns det? 😉

Barnkanalskoncentrationen går inte att rubba!

En väldigt positiv sak med att Malte inte ska till förskolan idag, det måste jag erkänna :), är att vi inte behöver stressa på morgonen. Anton ligger och sover och både jag och Malte har ätit frukost i lugn och ro. Så himla skönt att hinna sitta med kaffekoppen en stund och faktiskt känna vad den smakar, istället för att stressat klunka ner det alldeles för varmt ner i magen. Tjatet kommer jag nog ändå inte ifrån. Hur god tid man än är ute i så blir det stress när det närmar sig avfärd från hemmet. Alltid!

Idag träffar vi vänner i parken vid Tyresö Centrum (premiär för oss) och äter lunch på Taco bar. Ännu en bra torsdag!

Det här låter ju helt sjukt men jag känner mig stressad över att jag inte får tiden att räcka till. Jag är föräldraledig med en nyfödd bebis som än så länge sover långa långa stunder, ändå hinner jag inte med allt jag vill ha gjort.

Jag vill gå långa barnvagnspromenader, jag vill inventera i min garderob så att jag vet vad jag har att spela med i höst/vinter, jag vill träna, jag vill moppa golven, jag vill rensa i Maltes låda och plocka ur alla mössor och vantar som växts ur, jag vill uppdatera Maltes garderob för hösten/vintern, jag vill sortera bland alla mina skor vilket innebär att ta fram varmt och ta bort kallt, jag vill åka till Panduro Hobby och uppdatera Maltes pyssellåda och jag vill laga långkok.

Men jag hinner inte då jag har så många serier att följa på TV. Så jag sitter här i soffan, stressad, men man måste ju prioritera här i livet.

Jag skulle vilja säga att den kompenserar mjölkstockningen men den är för färsk i minnet för det. Kanske om ett par veckor! 😉 Malte är hur som helst otroligt söt med sin lillebror!