Jag önskar att jag hade hunnit julpynta ordentligt idag, dagen innan första advent och allt, men jag hann inte riktigt med det. Jag var uppe på vinden en sväng och hämtade ner adventsljusstakarna men upp i fönstren kom de aldrig. Imorgon får det bli.

Lite spontanbakade lussebullar har det dock blivit, för att ha något att fika på efter julmarknaden imorgon. Jag kom på att jag ju hade två påsar saffran hemma så då var det bara att köra! Fram med allt på bänkarna, jag var lite taggad där ett tag. Tills jag insåg att jag varken hade tillräckligt med mjölk eller mjöl. What?! Sen när har jag inte massor av sånt i mitt hem?! Jag är ju för bövelen småbarnsförälder, med en fyraåring som är helt besatt av att dricka mjölk. Jag har alltid flera paket i kylen! Oh well, det var bara att åka iväg och köpa, jag hade ju redan sålt in bullbaket hos Malte.

Det var kul att baka med Malte, mest för att han själv tyckte att han var så himla bra på det! 🙂 Han rullade och snurrade och fick till riktiga små konstverk. Helt ärligt, när bullarna hade fått jäsa så var det nog inte så himla stor skillnad på mina och hans ändå.

Maltes plåt med egenhändigt designade lussekatter.

Mina plåtar med lussekatter och saffransbullar.

Hur de smakar? Vet ej ännu, det får jag se imorgon. Jag gjorde helt vanliga degar med både kesella och baksirap men den stora skillnaden den här gången var att jag testade tv-bagarnas två tips för att få en saftig saffransdeg.
1. Jag lät saffranet ligga och dra i sprit, i mitt fall lite vanlig Bacardi.
2. Jag lät russinen ligga och dra i vatten i ett (kanske lite för kort) tag innan.
Vi får se om det gör någon skillnad!

Så här såg det ut igår då Malte lekte i den lekpark som jag nu har lärt mig heter Bryggartäppan. En temapark med inspiration från Mina drömmars stad av Fogelström. Jag själv var inte med. Jag låg på sofflocket mest hela dagen medan Malte rände runt på Söder med Farfar Anders som visade honom runt i den stadsdel där de numera bor. De lekte i parken, de tittade på tåg, de räknade bilar i parkeringshuset och de åt chokladboll på kondis. Trevligt! Jag behövde mao inte ha dåligt samvete för att jag inte orkade pallra mig iväg till Coopen bara för att köpa en enda delicatoboll åt honom, vilket i vanliga fall krävs en fredag. Han var så pass nöjd med sin dag att han glömde fråga efter den när middagen slunkit ner i magen.

Så här såg det ut i förmiddags, redo att åka till terminens sista bollskola. Det sista tillfället är egentligen nästa lördag men Malte kan inte vara med då så dagens tennis fick bli det sista passet innan jul. Jag var lika glad över bollskolan som Malte för det innebar att jag fick anledning att äntligen ta mig ut på promenad. En första på två veckor! Som lördagstraditionen bjuder så gick jag alltså till McDonalds där jag mötte upp J och Malte på lunch efter bollspringet. Idag fick vi dessutom trevligt sällskap från Kaj och Maria som behövde lite fett och kolhydrater efter att ha tillbringat förmiddagen på IKEA.

Så himla skönt att få ta en runda i friska luften igen! Det var lite för kallt för min smak men vad kan jag säga, det är ju sista november! Åtminstone fortfarande barmark så jag är tacksam! Imorgon är det december, snabbaste månaden på året i mitt tycke. Nu kommer det gå undan!

Mamma, ta en bild på mig där jag låtsassover!

Meet my new friends: öronpropparna. Anna har tidigare tipsat om dessa pålitliga vänner men det var först idag som jag orkade gräva fram dem ur lådan. Jag var så oerhört trött ikväll så så fort som J kom hem från jobbet gick jag upp till sovrummet, petade i mina oreangea kompisar och lade mig sen och sov i två timmar. Så otroligt välbehövligt. Antons mage stökar just nu så nattningen tog en evighet igår vilket gjorde att min sömnranson blev alldeles för liten. Med öronproppar i kunde jag sova ordentligt utan att ligga och lyssna efter barn som gnäller efter exempelvis sin lilla mamma.

Denna torsdag tillbringade vi hemma hos Anna&Jack som servade oss med lunch och fika. Tur att Malte fick i sig lite paj och glass idag för det var tydligen hans namnsdag idag! Jag hade skrivit in det i kalendern och allt men det gäller ju att man tittar i den då för att hålla koll på det. Tur att Dina påminde på kvällen så att jag kunde gratta honom lagom till nattning! Vi måste bli bättre på det där. Fjärde året som vi glömmer! 🙂

Vilka lirare! Ja, om det inte är snö så är det ju inte vinter och är det inte vinter så behöver man solglasögon?

Ok visst, mascaran har målats på, men i övrigt har jag inte varit speciellt fräsch de senaste dagarna. Har det inte varit rethostan som har väckt mig under nätterna så har det varit det rinnande snoret som har tvingat upp mig för att snyta mig. Att jag inte har väckt Anton från sin skönhetssömn är ett under. Hostan och snoret är tyvärr kvar idag men min hjärna verkar börja fungera så smått igen. Kroppen har vaknat till så pass att jag kunde laga kvällens middag åt min lilla familj. Synd bara att jag glömde två av de typ fem huvudingredienserna i rätten… Det blev en ganska trist soppa kan jag säga.

Ända sedan i tisdags i förra veckan har jag och Anton gått raka vägen hem efter att vi lämnat Malte på förskolan. Inga powerwalks har varit möjliga, jag är så sjukt rädd för hjärtmuskelinflammationer osv och att gå i lugnt tempo är både svårt och tråkigt. Istället har jag legat i soffan och tittat ikapp på Sons of Anarchy och Homeland. Härnäst är det Bron som gäller, jag har inte sett den andra säsongen alls och laddar nu upp för att våga. Första säsongen var så himla obehaglig. Och så ska jag kolla på säsong 3 av The Killing på Netflix också. Och så har jag lovat Jonas att ge Game of Thrones en andra chans och titta på första säsongen åtminstone. Och så ska jag julpyssla. Det är nog bäst att bli frisk illa kvickt, hur ska jag annars hinna med allt?!

Att ligga på mage och jobba med nacken tycker Anton faktiskt är riktigt kul. Tills han har dreglat ner en liten pöl under hakan som inte är något kul att landa i.Doink, ner med näsan i filten.En powernap efter träning.

Jag var så redo för en ny vecka. En ny vecka fulla av sköna svettiga promenader i kylan och kanske ett spinnpass eller två efter förra veckans lugna tempo. Så himla tvärtemot det det blev då! Jag kände under hela kvällen hos Sofia&Johnny att jag inte riktigt var på topp, trög i hjärnan, men jag trodde att det berodde på att jag var trött. Tanken slog mig aldrig att anledningen till att jag var trött kanske var för att jag inte var helt kry.

I bilen därifrån kände jag hur sjukdomen liksom tog över och lagom till att jag bäddade ner mig själv i sängen så kom feberfrossan krypandes. Den är ju verkligen hemsk. Hur mycket kläder och filtar man än har på sig så frysar man hela vägen in till märgen. När alvedonen kickade in fick jag äntligen sova men då var jag verkligen helt slut. Och idag har jag knaprat piller för att orka ta hand om bebis och hämta och lämna Malte på förskolan. Bara det lilla projektet tog musten ur mig. Helsvettig när jag kom hem igen.

Lite mellis för att hålla humöret i schack. Malte märkte att kameran åkte fram. Det syns på grimasen. 

Men nog om det. Söndagskvällen var iaf väldigt skön. Lagom. Vi hade pratat om att vi skulle ta en pizzakväll (kebab för mig, jag gillar liksom inte pizza längre av någon anledning) men Sofia blev matlagningssugen och gjorde en saftig köttfärslimpa istället (och hemgjord skaldjurstortellini till förrätt!!). Männen gnällde som små snorungar över Sofias beslut men jag tyckte att det var riktigt smaskigt att äta lite redig husman. Och till pappornas försvar så åt de ju faktiskt upp och tyckte att det var gott. Malte skrapade nästan fatet och det blev jag glad över. Det är något tillfredsställande med att se sitt barn äta upp allt på tallriken.

Sofia hade gjort sig till och gjort mazariner till mig också! Det är ett av mina absoluta favoritbakverk, det är så galet gott. Konstigt egentligen, det är ju så himla basic, men jag älskar det. Det hade hon lagt på minnet och kavlat ihop lagom till att vi kom efter lunch. Det var tydligen också hennes första gång som hon smakade mazarin vilken jag liksom inte kan få ihop i min hjärna. Hur kan man inte ha ätit mazarin i sitt liv?! Weird.

Smaskens! Och om man vill ha det ännu sötare smetar man ut lite sylt under glasyren. Vips så har man fått en catalan! 
Tortellini med kräftskjärtsröra i under en skaldjurssås, parmesan, ruccola och granatäppelkärnor. Sååå gott! Varför gör man inte tortellini oftare? Sofia tipsade om att man kan ha en deg i frysen. Himla smart om man liksom inte vill börja från scratch när man väl får ett infall.

Meningen var att jag skulle få en hel natt med sammanhängande sömn. Jag skulle inleda min natt med att titta på ett avsnitt av Sons of Anarchy och sen gå och lägga mig hos Malte i gästrummet medan J skulle sova i vårt sovrum med Anton. Så skulle jag sova som en liten prinsessa hela natten. Så var tanken.

Istället valde Anton att vägra bli nattad av J och storskrek så till den milda grad att han blev pigg på kuppen. Medan jag lugnade ner Anton gick J och lade sig i sovrummet med en film på iPaden. Nedlugnad följde jag efter, lade ner Anton, petade i nappen en gång, sen sov han. Ok, ingen mysig tevekväll men jag hade ju hela nattens härliga sömn framför mig så jag smög in till Malte och lade mig. Och inledde nattens marathonhostande. Rethosta, du är icke min vän. Så var det med den sömnen!

Men nu ska vi inte vara bittra. Istället åker vi till Björknäs och fikar, leker och äter middag. Inte bittra var det ja! Ska försöka komma ihåg det.

Helt sjuk är jag inte men jag känner mig lite trött och har fortfarande ont i halsen. Ganska mycket dessutom och det innebär att jag inte fick premiära det skivstångspass som jag hade sett så mycket fram emot. När klockan slog 10 och passet började blev jag uppriktigt ledsen över att jag inte var där. Knäppt!

Det finns dock en del annat att glädjas åt. Till exempel hur jäkla grymt det går med Anton nu. Han sover hela nätterna i sin egen säng vilket är en sån otrolig skillnad mot hur det var med Malte som inte gjorde det förrän vi flyttade hit till Tyresö. Då var han två och ett halvt! Självklart förstår jag att vi kommer gå igenom bakslag och att Anton periodvis kommer protestera i sin säng men det får vi ta då. Nu njuter jag av hur bra det går just nu. Han sover länge också. Två nätter på raken har han sovit mellan typ 22 och 05.30. Jag ska med andra ord egentligen inte klaga över sömnbrist (fast jag ändå känner mig trött).

Idag ska jag bara skrota hemma och njuta av att kunna bli avlastad av J. Igår var han på julfest med jobbet så jag fick dra hela lasset själv vilket faktiskt tog på krafterna. Idag ska jag ligga på soffan och försöka driva ut den onda anden som sitter i min hals. Att jag inte får gå på skivstång är en sak men mina promenader måste jag få tillbaka pronto!

Mysstund igår efter att det stora barnet hade nattats. Passar på att njuta av gosig bebis som sover i famnen, jag vet att det blir glesare med det när de blir äldre. Enbart vid febrig Malte i vårt fall och, alltså ett par gånger om året typ.

Sedan Malte fick ett Batmanarmbandsur av sin farmor så har han visat ett större och större intresse för tid. Inte så sällan kommer han med sin klocka och pekar och berättar vad klockan är och inte så sällan har han också helt rätt. Han har förstått att det är den korta visaren som indikerar på ett ungefär vad klockan är och när den långa visaren pekar på 12 respektive 6 så vet han att den är prick och halv. Allt däremellan är lite knepigare.

Det är jättekul att han är så intresserad men hans nyvunna kunskaper innebär också att man desto oftare får stå till svars för saker utom ens kontroll. Som imorse när han hade fått veta att Jack skulle komma klockan 10. När den korta vissaren stod på tian och den långa på tolvan, och de fortfarande inte hade plingat på dörren, fick jag minsann höra att jag ju minsann hade sagt att de skulle vara här nu. Att de hade missat bussen och att det inte var mitt fel spelade liksom ingen roll, jag fick ändå ångra att jag hade sagt något om någon tid. Nästa gång får jag ge honom det svar som alltid går hem. Jag vet inte Malte. Han vet inte vad han ska säga om det :).

Eftersom varken jag eller Anna kände oss på topp hade vi bestämt att vi skulle stanna hemma den här torsdagen. Även om barnen kanske tycker att det är roligare att åka till ett lekland eller en park på torsdagarna så är det skönare för oss mammor att stanna hemma. Det är ju lättare att kunna njuta av sin kaffekopp när man inte hela tiden måste hålla koll på sin vilda fyraåring. Och barnen blev nöjda när de fick veta att den utlovade broccolisoppan inte skulle bli av utan att det istället skulle bjudas på pannkakor till lunch. Inga sura miner alltså, trots att vi stannade hemma!

Till fika bjöds det på chokladcupcakes som jag och Malte hade bakat på morgonen. Jack, som är läskigt ointresserad av sånt som består av mjöl, smör och socker (udda unge), ville hellre ha ett äpple men Malte kan man lita på när det bjuds på choklad. Han är sin fars son och sin farfars sonson. Två stycken plockade han i sig och jag lät honom göra det, bara av det skälet att det då skulle vara två färre för mig att smälla i mig på kvällen när han hade gått och lagt sig. Smart strategi? Jag vet inte, men barnet blev ju nöjt i alla fall och ibland är det bara det som är viktigt.

Jag har för övrigt Sveriges lataste unge. När jag hade spritsat på frostingen frågade jag honom om han ville strössla cupcakesen. Den snälla mamman hade sparat det roligaste till sist. Han strösslade lite oengagerat på två stycken sen orkade han inte mer. Orkade inte strössla mer! Det var knappt att jag hann ta av linslocket på kameran! Dagens ungdom. Vart är vi på väg?

Mysigaste avslutningen på dagen: att bädda ner den här ängeln i sin säng och få stora varma nästan beundrande leenden tillbaka. Ni som har barn känner till känslan. Den när den där stora kärleken bara kommer över en och är så härlig. Det är något speciellt det där; kärleken till sina barn. Och visst är det märkligt hur man kan älska någon så oändligt, någon som inte ens fanns här för några veckor sedan? Han är så himla fin.

Från det ena till det andra, nu ska vi tala om mitt hälsotillstånd. Det känns inte helt hundra men det är bättre vilket betyder att det redan är på väg åt rätt håll. Det är tur för jag vill vara tipptopp på lördag då jag har tänkt köra mitt första skivstångspass sedan i somras. Jag är så galet taggad även om jag vet att jag måste ta det lugnt, inte lassa på för mycket osv. Jag hoppas på att allt känns ok efteråt för då kan jag rulla på med nåt pass i veckan iaf. Logistiken tillåter inte oftare än så just nu men jag är glad för det lilla jag kan få. 🙂

Jag träffade Jacks pappa vid hämtning som lockade med oss på äventyr i Slottsparken efter förskolan. Det är de små utflykterna som gör det, Malte somnade fort ikväll!