Redan vid fyra månaders ålder vet han att han är en vinnare.
Så här kvällen före min trettioandra födelsedag så ligger jag i sängen och är jäkligt glad över att jag har en liten bebis som lite då och då slår till med att somna för kvällen alldeles själv i sin egen säng. Jag skulle bara borsta tänderna och när jag kom tillbaka så hade han slocknat (bilden ovan är från ett annat tillfälle). Det är så precis tvärtemot hur det var med Malte som fick sövas vid bröstet och som sen större delen av natten låg mellan mig och J i vår säng. Jäklar vad skönt det är med en bebis som somnar i sin säng och sen ligger kvar där hela natten! Tja förutom när han ska upp och äta förstås. Det är det här som är belöningen! 🙂
Det här med ätandet på nätterna börjar jag dock tröttna på, dock inte så pass mycket att jag orkar göra något åt det. Han är ju trots allt bara fyra månader så det är ju inte konstigt att han vaknar men jag skulle vilja att det räckte med en gång. Inte två. Men så är han ju ett matvrak också, väger nästan ett och ett halvt kilo mer än Malte när han var lika gammal! Malte var visserligen ett litet pytte amningsbarn men ändå, Anton är en stor kille. Det här med smakisar och gröt är inga problem, än så länge går allt ner i magen. Malte vägrade broccoli om han inte fick den med fruktpuré, vi får se hur lillebror hanterar det hela. Morot, palsternacka och potatis funkar i alla fall!
Mamma, säg omelett! Men säg det då! Säg det mamma!! Säg omelett!
Kvällens alster innan läggning: ett hittepådjur, en mätare för att kunna mäta, en låtsaskompis som heter Jacki och slutligen en gris. Notera knorren. Allt ligger i detaljerna.