Jag och orkidéer alltså. Vi har en speciell relation. De blommar, de vissnar, jag glömmer bort dem och så helt plötsligt så sitter det små knoppar där på stjälkarna ändå, som om de vill visa mig att de klarar sig finfint utan min kärlek. ”Vi kan minsann blomma ändå.” Och inte mig emot, en blommande orkidé är bland det vackraste som finns! Synd att de inte är lättare att ta hand om bara, då skulle jag ha fullt av dem i alla fönster. Men två långa tomma stjälkar nittio procent av tiden är liksom inte tillräckligt vackert för att jag ska inreda så.

Sportlovets sista dag tillbringades på Kaatach. Smart. Jättesmart. Eller vi visste ju att det skulle vara galet. Inte nog med att det var fredag, det var dessutom sportlovsfredag. Så. Många. Barn. Så sjukt stimmigt. Den överbeskyddande sidan av mig tänkte att jag var en oansvarig mamma som tog min lilla femmånaders (idag faktiskt!) dit för så mycket ljud och stim och stoj kan inte vara nyttigt för en så liten en. Men men, det är väl det som är grejen med att vara lillbrorsan, man får hänga på och gilla läget liksom. Malte var nöjd i alla fall som fick leka med både Jack och Jacks kusiner. Det är alltid intressant att se honom i nya barnkonstellationer, det är nyttigt både för honom och för mig.

Den här helgen är som de flesta andra helt oskriven, med undantag för några träningspass här och där. Något kul med Malte behöver vi givetvis hitta på, i övrigt hänger vi nog hemma. Jag tänkte tjata lite extra på J att han ska sätta igång bygget av utbyggnaden av altanen. Det är ju typ vår, det är bara att sätta igång! Så, så, aktivera! 🙂

Speciellt varmt var det inte men dagen bjöd ändå på vår i luften. Vi är ju i nåt slags mellanläge fortfarande så vissa dagar är enbart grå vinter. Och så har vi dagar som idag där solen egentligen inte syns till men där våren ändå liksom känns i kroppen. Eller inbillar jag mig alltihop? Är det jag som så sjukt jäkla gärna vill att det ska vara riktig vår nu redan i februari? Skönt att komma ut var det i alla fall. Efter alldeles för många sjukdagar här hemma så var det skönt att ta en promenad bort till Strand med Malte för lite fika på Claras och lite shopping på Coopen. Han är så galet kul att gå och prata med, den där nästan femåringen. Underhållande till tusen. Frågvis så klart, det hör ju till åldern. Och så fantasin. Hans teorier om varför saker är som de är är oslagbara! 🙂

I övrigt har jag slängt iväg ett mail med en offertförfrågan på en platsbyggd bokhylla till vardagsrummet. Innerst inne vet vi ju att det kommer bli på tok för dyrt men då vet vi åtminstone vad det kostar och då kanske motivationen att göra det själva blir lite starkare. För jag vet att den där hyllan kommer göra hela rummet där uppe så jag vill verkligen få den på plats. Jag vill verkligen packa upp boklådorna så här två år efter inflytt! 🙂 Synd att ingen av oss fyller fyrtio inom en snar framtid, den här hyllan hade ju varit den perfekta presenten isf. Vi kanske ska gifta om oss?! Med varandra givetvis. För visst får man bröllopspresenter igen då?

Ok, nu tror jag att det värsta är över. Nu borde jag rimligtvis vara på väg mot någon slags bättring. Jag är fortfarande galet trött, jag hostar så hårt att jag tror att halsen ska blöda och näsan rinner som en läckande trädgårdsslang. Men det är ändå bättre än vad det var. Jag ligger och fantiserar om Friskis, för som jag längtar efter att träna nu, men jag har lärt mig min läxa och ska låta mig läka helt och hållet. Troligtvis får hela den här veckan innebära vila, hur tråkigt det än kommer bli.

Jag har precis hämtat Malte på förskolan och sitter nu på en fårskinnsfäll på altanen och poängsätter Maltes turer på cykeln fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Sadeln behöver höjas men annars kan han nog ha den här cykeln den här säsongen också. Kanske ryker stödhjulen idag också men vi får se, jag är så otroligt harig när det gäller sånt! 🙂 Ett vårtecken är cykeln i vilket fall, det fick jag nyss bekräftat av inte mindre än två förbipasserande grannar som gav tummen upp!

Sjukdomen slog till som en bomb och slog ut hela min kropp förra tisdagen. Jag blev helt sänkt och låg mest i sängen, så mycket jag kunde iaf med två barn hemma. Jag viftar nästan alltid bort all sjukdom som vanlig förkylning men jag kände att det här inte bara var en släng av den utan det var något tyngre. En tung redig förkylning, något annat kunde det ju inte vara. När så min kropp började känna sig starkare tänkte jag att allt nu var över och att jag kunde gå tillbaka till vardagen. Jag gick några promenader. Körde ett skivstångspass i tisdags som kändes riktigt riktigt bra. Och så slog det till igen. Jag hade tagit ut segern i förskott. Men så blev det bättre igen och jag passade på att ge mig iväg med Malte på lite småaktiviteter så att han skulle få något att göra. J låg sjuk hemma med ännu frisk Anton.

Och så igår, när vi var hemma hos Jack och lekte, så sådde Anna ett litet frö hos mig. Kanske hade jag haft en släng av influensan? Mja kanske. Igårkväll åkte jag vidare på tapaskväll med fina vänner och pratade om min lilla sjukdomsperiod som nu lyckligtvis var över. Sen åkte jag hem, tidigt, och sov. Vaknade upp mitt i natten i feberfrossa. Och det är här som min stora feta ursäkt kommer in. Förlåt till alla er som jag har utsatt för smitta de senaste dagarna! Nästa gång kommer jag inte vifta bort virus som en enkel förkylning. Nästa gång kommer jag ge mig själv ytterligare tid till vila, trots att det redan känns bättre. För det kan ju, om man har otur, vara något värre än bara en vanlig förkylning. Det kan vara något som man inte vill, eller bör, dela med sig av till andra. Förlåt hörni.

Ok, jag får medge att det här vita snötäcket tog mig på sängen men jag låter mig inte nedslås för det. Snön kommer försvinna inom några dagar, det är jag övertygad om, sen kan jag fortsätta drömma om mina altanplaner, var så säkra.

De senaste dagarna har varit ganska händelselösa och har liksom bara lunkat på. Jag har haft sällskap på dagarna i form av J som en vecka efter mig åkte på den här dunderförkylningen och har därför stannat hemma för att kurera sig. Febern är tack och lov över men den där nio mil långa skidturen han hade tänkt ta sig igenom på måndag är ju givetvis i fara. Så himla typiskt, J är verkligen aldrig sjuk. Aldrig. Idag är han tillbaka på jobbet och jag och Malte ska underhålla varandra. Vad vi ska hitta på har jag ingen aning om, kanske blir det den sedvanliga turen till Tyresö centrum för lite yoghurtglass? Hörde jag förortsmorsa? Yep, that’s me! Men jag åker åtminstone inte dit i mina mjukisar, det gör jag bara till Coopen i Strand…

Gårdagens superhjälte. Notera kalsongerna utanpå byxorna. Som de riktiga superhjältarna har.

Nu när vädret regelbundet bjuder på plusgrader så kommer vårkänslorna givetvis smygandes. Idag skiner dessutom solen och fåglarna kvittrar, det skulle alltså lika gärna kunna vara en fin dag i mars… Vad som hör våren till för mig är att passa på och sitta och lapa sol så fort den dyker upp. Så här tidigt på våren ligger solen som längst på altanen på framsidan och där är det också som omysigast. Jag blir mao väldigt sugen på att fixa till den lite grand. I dagsläget har vi ett bord och sex stolar som står där (i vinterförvaring just nu) som står helt oanvända eftersom vi hellre äter frukost/lunch/middag på altanen på baksidan. Här framme behöver vi alltså få till lite loungemöbler. Ingen stor rottinggrupp som alla har utan jag tänker snarare att ett par stora sköna sittmöbler räcker. Något att sitta och dricka morgonkaffet i innan solen steker för hårt (det blir galet varmt på den här altanen eftersom det inte finns några skuggande träd) och något att sitta i så här på våren när solen ligger just där.

Jag har surfat runt för lite inspiration men känner tyvärr inte att jag hittar något perfekt. Det beror nog mycket på att jag inte vet vad jag är ute efter men också på att jag är för snål för att våga lägga pengar på något som jag inte vet hur mycket jag kommer använda. Nu är det också tidigt på året så utemöbelsäsongen har inte kommit igång ännu, än så länge finns inte så mycket att få inspiration av. Men snart så!

Så att jag inte glömmer: jag vill få dit en bänk till vänster om ytterdörren. Bara för att det ser trevligt ut.

Den här veckan blev inte riktigt som det var tänkt men det får vara så ibland. Tapasmiddagen blev inställd för min del och dagens bollskola får också stå tillbaka. Den här gången skulle jag ha följt med då J jobbar som funktionär på Friskis hela förmiddagen, men då Malte hostat hela natten hoppade vi över det. Självklart sitter han här hemma och hostar ingenting, det är lurigt det där. Men snorigt är det, både för honom och för mig. Då är reprisen på Fångarna på fortet ett lagom tidsfördriv för oss. Jag visade förra veckans avsnitt på Play för honom förra helgen och han tyckte att det var jättespännande! 🙂

När J kommer hem åker vi till Centrum och letar guldstjärnor och lördagsgodis. Det får bli en sån lördag idag.

Medan Malte var iväg med sin farfar gjorde jag avståndet till vår Cypernresa lite mer konkret för Malte genom att göra en typ av kalender. Han har väldigt svårt att greppa hur långt det är kvar, det han har koll på är att vi ska åka dit i april men när april faktiskt infaller är svårt för honom att förstå. En kalender att checka av varje dag på tyckte jag verkade vara en god idé och som av en slump så visade det sig att det idag är exakt 50 dagar kvar till vi åker! 🙂

Jag ska köpa guldstjärnor som han får klistra i varje ruta för varje dag som går så får vi lite glamour i vardagen. Än så länge är det ganska glest med skoj i rutsystemet men det var det här jag kom på just idag, vi får fylla på varteftersom saker dyker upp. Då kan Malte få rita i det.

Vi börjar med Alla hjärtans dag! Jag skulle ha uppvaktat min make med en bok jag siktat in mig på, och lite blommor och choklad (classic) men pga min feber har jag inte tagit mig ur huset. Han får nöja sig med en smittsam puss när han kommer hem istället. 

Semmeldagen och Js genomförande av Vasaloppet är givetvis markerade 🙂 

Ok, jag medger att det mer är likt en farkost Nasa skickar ut i rymden än ett flygplan, men hey, man kan inte vara bra på allt liksom! 

På fredagar leker vi i vanliga fall med Jack men då jag är sjuk (mycket bättre idag dock tack och lov) så fick jag avboka det. För att Malte skulle slippa ha ännu en tråkdag hemma med sin sega mamma så ryckte farfar Kaj in. På förmiddagen kom han över och började då tillsammans med Malte formulera en liten lista på vad de två skulle hitta på. Jag känner ju bara min egen fyraåring men jag tycker nog att han är ganska duktig på att skriva. Säger man en bokstav så vet han i stort sett alltid hur den ser ut, det är mer åt vilket håll den ska vara vänd som kan vara ett problem.

För den som inte riktigt kan tolka ordningen på den här listan så står det alltså (tror jag, jag är själv lite osäker…):
1. Åka till Jack (Malte hade på helt eget initiativ gjort en Alla Hjärtans Dag-lapp till honom)
2. Äta lunch
3. Leka på Kaatach

Han får mao en grym dag idag medan jag själv passar på att slappa framför tv:n när Anton sover.