En något uttjatad rubrik kanske men det är ju något speciellt med fredagar. Idag jobbar dessutom J hemifrån och även om jag knappt ser skymten av honom då han sitter på kontoret på övervåningen så känns det ändå som att jag har sällskap av honom. Malte är inte hemma nu på förmiddagen utan är iväg på utflykt till Telegrafberget med farfar Kaj. Jag vill också dit och titta men jag avvaktar till våren, jag pallar inte med att frysa på ett blåsigt berg. Inte min grej.

Anton är hemma dock. Gladfis. Annat var det igår då han var ledsen och gnällig nästan hela kvällen. Jag misstänker att det berodde på ettårsvaccinsprutorna han fick på dagen. Usch, jag verkligen såg i hans ansikte hur ont och hur läskigt han tyckte att det var. Jag har inte haft några större problem med ”spruttillfällena” med Malte, igår var första gången jag tyckte att det var riktigt jobbigt, och det beror nog dels på att han är större och mer medveten nu, dels på att Anton är min bebis. Jag förstår verkligen det där med att man alltid ser sin yngsta som bebisen. Han är visserligen fortfarande liten nu men när han blir äldre tror jag att det blir något som jag måste jobba med så att jag inte alltid behandlar honom som min lillplutt. Det kommer jag ha problem med.

Efter min lilla sjukdomspaus på någon vecka tyckte jag att det var lite (pytte) motigt att komma tillbaka till träningen. Jag läste någonstans att man aldrig ska ta en längre paus än fyra dagar, mer än så och du tappar rutinen och suget. Jag vet inte hur pass vetenskapligt belagt det egentligen är men jag måste medge att jag ändå kände lite ufff över det hela. Det var nästan så att tanken på att inte komma tillbaka och träna, inte var helt främmande. Ok, tanken höll inte i sig i mer än ett par sekunder, men ändå, jag tänkte den.

Nu är jag iaf tillbaka och har fått till några bra pass de senaste dagarna. Idag körde jag core och just det här passet, med den här ledaren, är fruktansvärt bra! Och det är så roligt att hitta något ”nytt”. Min skivstång har jag inte tröttnat på, långtifrån med tanke på att jag har lyckats lägga på mer på stången de senaste passen, men det ger mig lite nytändning att ha hittat mer att komplettera med. Sådant jag tycker om!

Det tjatas ju mycket om att man ska formulera ett tydligt mål med sin träning men jag har väldigt svårt att göra det. Det finns så mycket jag tycker om med att träna och de där fördelarna räcker väldigt bra för mig, jag behöver inte ha ett tydligare mål än att jag uppnår de här punkterna:
1. Jag kommer hemifrån och ”slipper” ta hand om barnen.
2. Att jag lite då och då orkar mer på passet än ”för ett tag sedan”.

Då är jag nöjd.

J jobbar hemifrån idag så jag passade på att lämna Anton hemma med honom. Jag och Malte gick till förskolan själva: lyxlämning. Ingen bebis att klä på och ingen barnvagn att skjuta på. Istället kunde jag och Malte gå i vår takt och prata – i solen! Det blir en bra dag det här.

Vi hade en bit högrev i kylen och J som har tjatat om att göra en chili så länge fick äntligen göra en. Han gillar den där tiotimmarsgrytan medan jag själv tycker att den är lite så där äh. Jag har lite svårt för stark mat, det är vad det hela handlar om. Men han älskar ju så någon gång ibland får jag ju ge med mig. Vi bjöd över Kaj och Maria så att grytan skulle gå åt, man äter ju inte så mycket av det här mäktiga.

Det jag gillar med chili är tillbehören. Att få göra en salsa med massor av koriander och lime och sen klämma i sig den tillsammans med en hemgjord gucca (97% avocado ;)) är ju väldigt gott. Vi kör Texas Longhorns cheddarsås med jalapenos till också, den är dundergod att doppa nachos i.

Glada barn!

Det är väl inte riktigt tradition att äta limpa till en chili men både J och jag kände för en hemgjord sådan till maten så jag slängde ihop en deg på förmiddagen. Jag bakar alltid nån typ av baguette till soppan (brukar försöka äta det nån gång i veckan eftersom jag älskar all typ av soppa) men då brukar jag köra i lite andra mjölsorter, kli eller fröer för att ”mata till det”. Den här gången bakade jag formbröd med bara vetemjöl. Kanske inte helt ok i dessa hälsotider men ÅH vad gott det är!

Till efterrätt orkade jag inte hitta på något så vi tog vara på kärleksmumsen/kokosrutorna/Kramforsludren (!?!) och serverade dem till glasskulor och (givetvis) hemgjord chokladsås. Gott, mäktigt och… gott!

Efter det här inlägget kan vi också konstatera att vi nu har kommit till den tiden på året då alla mina bilder blir suddiga pga mörkret. Jag är ju ingen fotograf direkt och kan typ inga inställningar på kameran. Jag vet inte hur man fotar i dunkelt ljus helt enkelt. Kanske jag skulle unna mig en fotokurs någon gång där jag får lära mig grunderna. Kanske jag kan få till några fina bilder trots att det inte är högsommar!

Nu: familjejympa!

Jag fick sovmorgon. Med en extra timme. Det hela började alltså väldigt bra. Jag klev upp i godan ro men i trappan ner förstod jag att allt inte stod rätt till. Malte var smått hysterisk och J väldigt fokuserad. Malte hade nämligen stoppat in en pärla i näsan. På riktigt, en pärla i näsan!

Både J och jag försökte få honom att snyta men i stressen hos den lille så gjorde han precis tvärtom och andades in istället. Till slut lyckades vi pilla ut den, allt gott slutet gott.

Jag frågade Malte varför han i hela friden (jag tror faktiskt att jag uttryckte det så) hade stoppat in en pärla i näsan. Han svarade att han ville lukta på den och så åkte den in.

”Den luktade pärligt.”

Alltså det här. Tre fyra fem sex gånger per dag. Det finns ett helt rum med leksaker att tillgå men han väljer alltid det här. Det är ju kul.

(För det som inte känner mig kan jag informera att jag alltså gillar att ha saker i raka rader. Ordnung så att säga.)

Jag känner att det måste posas lite mer här på bloggen. Mer duckface åt folket liksom. Behöver bara lite mer smink och kanske lite silikon i läpparna…

J är borta med jobbet ikväll. Barnen sover och jag passar på att titta på Hellenius hörna från i fredags. Jag passar också på att sitta här på övervåningen när jag gör det, det händer alldeles för sällan. Vi fastnade liksom på nedervåningen när TV:n kom upp på väggen där, mycket för att vi inte ville störa Malte när han skulle sova, och så har det fortsatt så. Det är synd, dels för att TV:n där nere är mindre och har sämre bild, dels för att vi ju har en sån häftig övervåning! Dumt att inte använda den!

Ikväll är det tur att jag är för lat för att gå ner och snabbtina muffinsen som ligger och väntar i frysen för jäklar vad sugen jag är! Lättja är inte alltid av ondo :).

Yup, här är han. Han är i den där härliga åldern när man kan skoja med honom och det där gapskrattet kvittrar ur munnen. Asgulligt förstås. Men så är han också i den där gränslösa åldern där nyfikenheten är stor och ett nej från mamma inte är ett nej. Ett nej är istället himla kul att trotsa. Som mina två blomkrukor som står på golvet till exempel. Han sätter sig bredvid krukorna, tittar på mig och väntar på att jag ska säga ”Nej Anton”, och då börjar han sprätta med jorden samtidigt som han fnittrar. Eller så ställer han sig framför mig med en kloss i handen, tar sats med armen, väntar på att jag ska säga ”Nej Anton”, och då kastar han den mot mig samtidigt som han fnittrar. Som tur är är han kass på att träffa.

Klossarna låter jag ligga kvar på golvet men blommorna har jag nu ställt in i fönstret i gästrummet. Jag gav upp, tröttnade på att dammsuga jord varenda dag.

Apropå blommor så har jag nu flyttat in alla mina älskade pelargoner i garaget i hopp om att jag ska kunna övervintra dem där. Förra vintern var det helt proppat med krukor här, jag hade många, men hälften dog pga för lite vatten i relation till den oväntade värme vi hade där ute. Jag hoppas på att vi kan få det svalare i år och så ska jag se till att ge dem så mycket vatten de behöver. Dessutom har jag sett till att försöka plantera så många plantor jag har kunnat tillsammans i samma kruka. Jag hoppas på att det kan hjälpa dem att hålla fukten i jorden.

Jag hoppas att alla överlever den här vintern. Nu när jag har haft dem ett tag så tycker jag ju lite extra mycket om dem.

Vi har några pärlor här längst ut i Östra Tyresö, några bara på promenadavstånd från där vi bor. En av dem är givetvis vackra Tyresö slott där man kan gå runt i slottsparken (fast det är Malte lite mätt på efter att ha varit där en gång för mycket med förskolan). Om det är sommar så kan man gå över den lilla bron till Notholmen och ta en liten fika på caféet där. Är det söndag och det är lite ruggigare väder så tycker jag absolut att man ska unna sig en brunch på Tyresö Slotts Wärdshus. Det här var tredje gången jag åt av den och den är väldigt bra! Lite lagom stor och med både varmt och kallt.

Igår fyllde farfar Kaj år så då bjöds det på gott. Jag förvandlas till ett barn när det vankas brunch och tycker därmed att det viktigaste är de amerikanska pannkakorna och desserterna. Malte håller med.

Jag drack en ingefärsdryck till maten. Väldigt god! Och smakade jag givetvis på musten de gjort från äpplena i slottsparken. Mycket god den med men den slår inte musten vi gjorde från farfar Anders och farmor Lillans äpplen de hade i Botkyrka.

Jag missade att fota dessertbordet men det såg ut ungefär så här fast i större mängd. För jag tog ju givetvis av allt! Det bästa var nog de fattiga riddarna. Dundergoda!

Det är svårt att göra brunchen rättvisa med en iPhonekamera och mulet väder men det är himla mysigt här.