Den här söta lilla korven är numera en fullfjädrad förskoleanhängare. Att tillbringa sina dagar där har han ingenting emot, åtminstone inte om jag ska gå på lämningarna på morgonen. Inga tårar än så länge. En sak som har förenklat lämningarna, tror jag iaf, är att Malte och Anton lämnas på samma avdelning. Jag tror att det känns tryggt för Anton att ha sin storebror nära när jag eller J går, även om det bara är i några minuter. Sen går de stora barnen över till storbarns.
Veckan som gått har gått fort. Jag har massor att sätta mig in i på jobbet och att jag dessutom har gått ner till 80% gör ju också sitt till att dagarna känns som att de tar slut i ett nafs. Jag hade trott att mitt huvud skulle vara mos efter arbetsveckorna men jag känner snarare tvärtom, jag är fylld av energi! Dock inte tillräckligt för att ge mig iväg och träna på kvällarna, det har inte blivit något av det alls. Förrän idag! Efter morgonens fotbollsskola med Malte så åkte jag till Friskis. Äntligen! Jag hade glömt hur svårt det kan vara att ta sig i kragen och ta sig iväg för att träna när man jobbar men nu känner jag helt klart av det. Jag behöver få in den rutinen. Och det handlar ju inte bara om att själv orka ta sig iväg, det handlar också om att hinna hänga med barnen i några timmar innan de går och lägger sig. Jag tänker främst på Anton som ju har tillbringat nästan hela dygnen med mig, annat är det ju nu.
Men saknar föräldraledigheten gör jag inte. Inte ett dugg. Jag kanske känner annorlunda om ett år men just nu känner jag mig så himla klar :).