Det har gått lite segt här borta. Jag skulle ha skrivit om vårt nyårsfirande för flera dagar sedan men jag har slappat och spelat spel! 🙂
I år körde vi ett nytt upplägg för nyårsaftonen. Jag och Sofia möttes nämligen upp redan dagen innan för att handla på Maxi och systemet. Vi hade trott att det skulle vara galet mycket folk men vi missade ruschen precis vid mathandlingen och Sofia var så klok att hon räknade med att Systemet i Forum skulle vara lugnast eftersom folk inte åker dit för att handla maten. Och hon hade rätt, det var hur lugnt som helst där.
När vi var klara så åt vi middag och drog sen igång förberedelserna inför aftonen. Det reducerades rödvinssås osv, jag vet inte så noga då jag inte var helt delaktig 😉
Ett önskemål när det gällde menyn för kvällen var att köra en da capo på förra året och köra lite fördrinksostron innan det var dags för barnen att äta. Sofia kämpade sig blå för att få upp alla, förgäves, men det blev tillräckligt många för att jag skulle bli nöjd. Jag nämner inte den lilla sprattlande masken Sofia hittade i ett av sina, det var lite otrevligt faktiskt.
Barnen fick som sagt äta före oss. Renfilé (jo, tomten nämndes men det stoppade dem inte från att äta upp alltihop) och en hederlig potatisgratäng med rödvinssås, det åt barnen med nöje men de var ändå rätt nöjda med att få gå upp och leka ifred efteråt.
Nöjda barn får in efterrätten!
När barnen fått äta sin varmrätt så fick de vuxna sätta sig till bords för att äta inte en utan två förrätter. Nu har jag inte Sofia vid min sida som kan sufflera utan jag får helt enkelt lita på mitt goda minne. Here it goes: först en laxtartar med en gurk- och avokadosallad serverad på en bädd av polkabeta och med toaststicks till. Den andra förrätt var en sk klassiker, svampgratinerad hummer.
Efter förrätterna tog vi en paus och lät barnen tillsammans med papporna gå ut på en skattjakt. I mörkret förseddes de med ficklampor och en första ledtråd om vart den första ledtråden kunde tänkas vara. Fem ledtrådar ledde till slut fram till en skattkarta som visade vart skatten låg = en låda med leksaker, godis och popcorn. Jag var väldigt nöjd med skattjakten även om den var aningens svår för de små för kvällen lite småtröga barnen. Att en ledtråd lyder ”om du går för trappan ner, kanske du en ledtråd ser” betyder ju inte att ledtråden står fullt synlig mitt i trappan. Typ. Oh well, kul var det iaf och det var lite skönt att släppa ut barnen en stund. Det blev liksom… tystare.
När barnen gav sig på godiset så fick vi vuxna njuta av i mitt tycke den godaste rätten vilken var renfilé, mandelpotatispuré med västerbottenost, en rödvinssås to die for och romanesco. Jättegott!
Mellan vår varmrätt och efterrätt fick barnen sin efterrätt. Alla barn är inte förtjusta i choklad så de fick en egen rätt vilken var vaniljglass med färska hallon och helkonstiga färgglada popcorn. Detta serverades tillsammans med ett brinnande tomtebloss, partystämningen var ju på topp! 🙂
Vi vuxna fick en chokladfondant med halloncoulis och, här kommer min favorit på den tallriken: lakritsparfait. Den var så sjukt god att jag smällde i mig skålen på typ en liter som var kvar dagen efter! Mmmm hej magont!
Efter att vi ätit all denna mat var det dags för lite aktiviteter. Jag hade (som vanligt vid det här laget) förberett en Kahoot på temat 2015 och Johnny hade förberett en jättekul musikquiz! J vann båda tävlingarna, det är också som vanligt vid det här laget. Mitt under denna underhållning kom jag på att jag helt glömt att baka Vasilopitan!! Gah! Det var ju iofs ingen katastrof då vi ändå inte skulle äta den på natten utan förmiddagen efter, men ändå. Jag ställde mig därför och bakade kakan, den var klar typ till tolvslaget 🙂
Sofia förstår inte riktigt storheten med den här kakan, hon gillar tydligen varken sockerkaka eller apelsinzest, men jag tycker att den är sjukt god. Och barnen har nog aldrig tidigare sprungit ner från övervåningen så fort som när jag ropade att vi skulle skära kakan! I år tog jag vara på Carros tips och petade in den folieklädda pengen efter gräddning. Jag petade in den på högkant underifrån, allt för att minimera risken att råka skära i den. Vilket jag så klart ändå gjorde så jag fick be barnen, som stod runt mig som ett gäng hökar, att backa undan lite så att de inte skulle se den när jag slog in Emelies tårtbit. Hurra att hon fick den och inte Malte. Det hade inte varit bra för hans ödmjukhet 😉
Och det var den nyårsaftonen det. Efter att ha blivit ständigt avbruten så tog det bara typ två timmar att skriva!