Min utsikt just nu. Efter att ha stått och gjort byggsats till årets pepparkakshus, och därefter bakat ut pepparkakor med en treåring så känner jag mig ganska färdig för idag. Det gick egentligen över förväntan med knappt nåt mjöl alls på golvet 🙂 men det är ju ändå lite ansträngande så jag unnar mig en paus i soffan medan J lagar middagen.

Den här veckan har bjudit på riktig uppladdning inför julmys. Inte på något juligt sätt alls egentligen, men jag har liksom redan kommit in i julkänslan. Jullunken. Kanske är det att jag inledde veckan med mina allra bästa kollegor på avkopplande Yasuragin, eller kanske är det att jag avslutade den med att gå loss totalt i diverse webb-butiker och köpte typ alla julklappar för i år. Avslappnad och redo för juluppladdning är jag iaf, och det känns efterlängtat! Jag älskar detta! Fast lite efter i planeringen är jag. Adventsljusstakarna och julstjärnorna har ännu inte burits ner från vinden och kanske kanske kan det bli så att de inte hinner göra det förrän på självaste första advent.

När barnen har lagt sig ikväll, eller åtminstone när den minsta gjort det, ska dessa pepparkaksdelar monteras ihop till ett hus. Malte har skissat upp. Det blir bra!

Ja, det bloggas ju inte direkt frekvent härifrån, jag vet. Det går ju i vågor det där med skrivlusten. Ibland känner jag mig jätteinspirerad och känner för att skriva ett helt inlägg om nån liten skitgrej jag har varit med om, och ibland vill jag inte skriva alls trots att det finns massor att berätta om. Skrivlusten är inte direkt att lita på…

Hur som, för er som bryr er kan jag meddela att allt rullar på här precis som vanligt. Vissa tycker nog att det låter urtråkigt, att ”som vanligt” är lika med döden, men jag är ju som bekant inte av den uppfattningen. ”Som vanligt” i mitten av november är banne mig helt fantastiskt! 😉 Efter en grå och regnig vecka bjöd denna lördag på åtminstone uppehåll. Planen var att jag skulle kavla upp ärmarna och hjälpa J att lägga på vinterplåtarna på poolen, men så hörde Kaj av sig och undrade om han kunde hjälpa till och ingen blev lyckligare än jag!

De här plåtarna borde egentligen ha åkt på för länge sedan. Att de inte har gjort det beror på två saker. Dels för att vi är lite lata, dels för att vi faktiskt inte vet om poolbyggarna har tänkt komma tillbaka och slutföra eller inte… De hade semester v44-45 (eh va?!) och har inte hört av sig trots att vi mailat och sms:at. När det blev minusgrader och snön kom så blev vi lite skraja att pumpen och några andra grejer skulle gå sönder så J avinstallerade och ställde in grejerna i garaget. Och idag åkte alltså vinterplåtarna på, vi vågade inte vänta längre. Det ska bli intressant att se om de till slut hör av sig med svar på våra frågor och synpunkter, eller om de bara kommer skicka fakturan. De kan glömma det sistnämnda… Om nån är nyfiken så är det Poolbyggarna i Järfälla AB som vi har anlitat. Ett blogginlägg om dem kommer givetvis så småningom 🙂 Helt positivt kommer det inte att bli… Det började bra men ser dessvärre ut att sluta sämre.

Efter att Kaj och J lagt på de tunga plåtarna gav jag mig ut och röjde på tomten. Varken poolbyggarna eller J har varit speciellt duktiga på att ta reda på skräp efter sig så förutom en massa frigolit och spillvirke överallt så låg genomblöta kartonger lite här och var i trädgården. Kändes jätteskönt att slänga undan allt i släpet, jag blir så himla stressad av att det är stökigt utomhus. Eller – stökigt punkt slut. Efter det försökte jag mig på att klippa en alldeles för långhårig Anton. Han vägrade. Totalvägrade. Men han vägrade tyvärr lite för sent så jag hann liksom klippa lite grand. Och nu får jag inte röra hans huvud…

Apropå den 9 november ja. Jag hade förstått att det skulle snöa lite under dagen men tänkte inte så mycket mer på det. J frågade om jag skulle hålla mig hemma under dagen men nej, jag hade jobbat hemifrån tidigare i veckan och jag längtade efter att komma ifrån Tyresö så jag drog glatt iväg. Nästan två timmar tog det att ta mig till kontoret på Artillerigatan. Vi körde i 30 på motorvägen och väl framme på Gullmarsplan fick ett antal tåg passera innan jag fick tillräckligt vassa armbågar för att kunna ta mig på. Väl på kontoret tog jag ändå inte riktigt snön på allvar och var inställd på att allt skulle regna bort under eftermiddagen. Naiv, jag?! När vi vid halv två förstod att all busstrafik i Tyresö dock hade ställts in så var jag och J snabba med att bestämma oss att direkt börja försöka ta oss hemåt. Visa av erfarenhet från 2012 då samma sak hände och vi fick skicka farfar Kaj att hämta barnen då vi inte kunde ta oss hem.

Att åka från jobbet redan vid halv två var med facit i hand det klokaste vi gjort på länge. Jag tror att det var många som inte riktigt förstått ”allvaret” och det är heller inte alla som har möjlighet att bara resa på sig att gå från jobbet. Vi lyckades iaf ta oss till Gullmarsplan och där fick vi stå och vinka en stund innan vi äntligen lyckades haffa en taxi som vi delade med fler som skulle mot Tyresö. Vi kröp fram på Nynäsvägen men fram kom vi och eftersom J hade varit lite bekväm på morgonen och lämnat bilen i parkeringshuset i Masten efter alla lämningar så kunde vi ta bilen därifrån för att hämta på skolan och förskolan. Utefter vägarna stod övergivna bilar och i snön pulsade folk hemåt.

Under hela kvällen följde jag facebookflödet. Fina inlägg om snälla medmänniskor som plockade upp folk som var strandade i Skarpnäck. Inlägg om barn och personal som fått sova över i Tyresö skola då föräldrarna inte kunnat ta sig hem och hämta. Inlägg om plogningssatatus på diverse vägar. Och så alla dessa dryga inlägg om att det minsann blir vinter varje år och varje år står vi handfallna. Jag blir tokig på bristen av förståelse och förstånd. Ska vi varje år betala för en beredskap som vi eventuellt behöver ett par dagar vart fjärde år? Vill vi verkligen lägga pengar på det? Går det ens att ha beredskap för detta i en stad som Stockholm? Folket – tagga ner tack.

Men lite vill jag klaga på. Dels vill jag klaga på den tunga snön som pajade vårt dörrtak, nytt och uppskruvat för ett par månader sedan…

Dels så vill jag klaga på den tunga snön som pajat vår fina tall 🙁 Två stora grenar har brutits av och fallit ner på marken. Det jag oroar mig mest över är skadan på stammen, kan ett träd ens överleva det här? Jag är lite ledsen i ögat faktiskt 🙁

Ja jäklar, den 9 november 2016 går till historien som mycket mycket speciell. Vi vaknade till nyheten att det osannolika att Donald Trump skulle bli vald till USAs president helt plötsligt var sannolikt. Några timmar senare var det dessutom ett faktum. Jag blev helt ställd och var inte heller helt ensam om att känna att vi inte längre kan blunda för styrkan hos populister och styrkan i att vinna mark genom människors rädsla. Vi är på väg åt det hållet i Sverige också. Vi kan inte vifta bort amerikanerna med att de är korkade, vi är på väg ditåt också. Och det gör mig arg, rädd och nedslagen. För vi verkar inte lära av vår historia, nej istället läser vi oreflekterat Avpixlat och sväljer allt med hull och hår som sanningar.

Skolan är alltid min hjärtefråga men i nästa val blir den en helt annan. I nästa val hamnar min röst hos det parti som vågar stå för att de inte kommer samarbeta med Sverigedemokraterna. Det betyder att jag för första gången i mitt liv troligtvis inte kommer rösta blått men så får det bli. Vi måste ta de bruna krafterna på allvar, inte vifta bort eller tysta ned dem, men vi kan inte samarbeta med dem. Vi kan inte fortsätta normalisera det som Sverigedemokraterna står för. Det är min hjärtefråga i nästa val.