Nu ni! Nu har den här damen gjort något som hon aldrig vågat sig på förut! Japp, två dagar före sin 35e födelsedag gick hon på bio alldeles själv. Jo det är sant! Halleluja-moment!

När jag var yngre tyckte jag att gå på bio helt själv var något väldigt skrämmande men de senaste åren har jag velat ta mig iväg själv flera gånger utan att det blivit av. Mest pga att det ju är väldigt praktiskt att gå själv. Man kan välja vilken film helt själv utan att ta hänsyn till sällskapets smak och man behöver inte fixa barnvakt! Väldigt praktiskt. Så idag var det alltså dags. Trots att vi sett Vaiana på förmiddagen så hade jag ändå planerat in ett första besök på Tyresös alldeles egna lilla biograf Forellen i centrum. Siktet var inställt på tokhyllade La la land. Och jag ska erkänna, nån timme innan filmen började slängde jag iväg ett sms till Maria och undrade om inte hon ville följa med, för lite konstigt kändes det att gå själv, men hon kunde inte så jag tog tjuren vid hornen och åkte själv. Och det var ju inte så farligt 🙂

Jag älskar musikaler, älskar när ensemblen brister ut i spontan sång och dans så förutsättningarna för att jag skulle gilla La la land var väldigt goda och mycket riktigt, jag tyckte väldigt mycket om. Jag älskar dessutom Emma Stone, så cool tjej. Och även om jag inte har sett ens Singin’ in the Rain och alla de där klassikerna så plockade jag ju så klart upp några av referenserna, Casablanca och jazzklubben var tydligast, den såg jag ju bara för några veckor sedan. Men fjorton Oscarsnomineringar känns lite väl överdrivet. Urhärlig film som jag är glad att jag har sett men det känns som att hälften av nomineringarna enbart beror på att hela filmen är en stor hyllning till Hollywood, till film, till drömmar/kärlek som uppfylls/går i kras för hantverkets skull… Ja, det är klart att Hollywood älskar en vacker film om Hollywood… 🙂

Om jag kommer gå på bio själv igen? You bet, massor av gånger!

Det är söndag och vi har hunnit med ett tidigt biobesök! Det var familjevisning av Vaiana och det kunde vi inte tacka nej till. Vi chansade den här gången och gick på bio hela familjen. Det gick ju bra när vi såg Bamse på jullovet men den är kortare och en annan typ av film som passar Anton bättre. Därför var planen att J skulle gå ut med Anton om han skulle tröttna halvvägs, han hade ju ändå sett filmen ett par gånger redan. Men det gick bra! Anton satt i min famn och var väldigt engagerad. Jag hade trott att han inte riktigt skulle hänga med i handlingen (och därför tröttna) men det visade sig efteråt att han hade en ganska bra bild av vad som hände och vad den gick ut på. Vi fick nämligen en lång och utförlig redogörelse på lunchen efteråt 🙂 

Efter kinabuffé åkte vi till Sjöstaden och lekte med farmor Jeanette&Kåre. Bästa eftermiddagen faktiskt, jag och J får sitta på rumpan och farmorn underhåller barnen 🙂

När Malte gick i förskoleklass hade parallellklassen en klassfest som föräldrarna styrt upp och det fick jag minsann höra av min förstfödde, att det kändes snopet att inte hans klass fick ha en sådan. Jag fick så dåligt samvete av det, man får ju det så lätt, att jag i augusti det här läsåret såg till att teama upp mig med tre andra föräldrar och så utnämnde vi oss själva till klassföräldrar. Det var väldigt enkelt, det är ju sällan kö till att bli det liksom… 🙂 Hur som helst, ikväll var det alltså dags för den där efterlängtade klassfesten! Det är väldigt tacksamt att planera in en sådan när man får höra att alla barn är taggade till tusen. De var så himla förväntansfulla, urgulligt! 

Vi fick låna matsalen på skolan så där riggade vi upp pynt och discolampor och  dukade upp för pizza. Väldigt lyckat faktiskt, speciellt de stunder vi hade uppstyrda med lekar. De stunder det var ”fri dans” var det lite värre med, det är inte alla barn (läs exempelvis mitt) som kan hantera det riktigt utan det blev ganska stojigt och stökigt. Men på det stora hela var det väldigt lyckat och jag tror att barnen känner samma sak. Jag minns fortfarande hur speciellt det var med klassfest, speciellt i lågstadiet! 

Anton fick hoppa över fest och äta pizza hemma med pappa istället. Killkväll. Han var väldigt nöjd med det också. Jag med. Och nu är jag slut som artist. Slut på meddelandet.

Redan när den här podden kom ut förra sommaren så laddade jag ner alla åtta avsnitt till min telefon men av någon anledning så lyssnade jag aldrig på dem. Hann väl inte, jag har alltid en massa poddar som ligger på vänt. Så i helgen tog jag tag i saken och lyssnade på det första avsnittet av De dödas röster och jag kunde liksom inte sluta. Så himla bra! Det här är ett hett tips till er som gillar typ P3 Dokumentär, Serial eller varför inte Making a Murderer på Netflix. Skillnaden här är att De dödas röster inte är på riktigt utan en riktigt vägjord mockumentary. Jag kom på mig själv med att börja googla på namnen i berättelsen, som om jag skulle få upp riktiga tidningsartiklar om mordet på Jessica i Täby på nittiotalet, men det fanns ju inget att hämta där. Alla karaktärer och historien i sig är ju påhittad. Otroligt bra! Hon har ju varit verksam länge nu men det känns ändå som att vi bara är i början av Sara Bergmark Elfgrens karriär, fasen vad mycket bra vi kan vänta oss av henne i en massa år framåt!

Podden hittar du i poddappar och HÄR.

Vi har hunnit beta av ett par filmer den senaste veckan. Förra helgen tittade vi faktiskt också på Dr Strangelove men jag får inte pricka av den på listan för jag lagade middag samtidigt och hängde inte riktigt med i handlingen 🙂 Men jag har inget emot att se om den, det lilla jag såg uppfattade jag som bra 🙂 

Amélie däremot, där fick jag koncentrera mig eftersom den var på franska, så att laga middag under tiden hade inte gått. Jag hade faktiskt inte sett den här filmen tidigare men hade hört så mycket gott att jag kanske hade lite för höga förväntningar. Jag tyckte nämligen inte att den här var så himla fantastisk som jag hade hört att den var. Lite fin var den ju men inte så mycket mer än så…

Ja alltså, den här hade jag ju sett tidigare men det var ändå ett nöje att kolla in Harrison Ford och hans piska (snuskreferenser undanbedes). Skönt att få kolla på nåt lättsamt i kontrast till alla långa seriösa filmer i den här 100-listan 🙂

Jag fick som sagt tillfälle att baka nu när vi hade lite födelsedagsfika inplanerad. Det blev en chokladtårta med (för) lite hallonfyllning och en massa chokladfyllning och så blev det en pavlova, båda för att möta båda födelsedagsbarnens önskemål. Chokladtårta är ju lätt att förbereda men pavlova vill man ju inte ha för soggy så jag hade skurit upp alla frukt och bär och lagt i burkar att ta med. Även grädden hade jag vispat här hemma för att ta med hem till farfar Anders och farmor Lillan, allt var riggat för att montera ihop tårtan på plats. Till och med bryggkaffe hade jag packat ner i väskan! Och så kom vi fram och jag packade upp burk efter burk och så klart! Grädden stod kvar i kylskåpet hemma i Tyresö… Jag fick springa ner i Ringen och köpa en flaska sprutgrädde som jag fick gasa ut över marängen 🙂 

Tårtorna var goda (jag gillade pavlovan bäst, det är ju så jäkla gott) och fikat var trevligt. Handbollen drog igång på teven så jag packade ihop mina burkar och vi begav oss hem till Tyresö. I samma stund som jag klev ur bilen kom jag på att handväskan låg kvar på hallgolvet på Söder. Doh! Varken jag eller J hade alltså några hemnycklar men som tur var kunde Kaj&Maria släppa in oss med sin extranyckel. Imorgon får jag åka förbi och plocka upp min väska innan jobbet. Och nu är jag bara så tacksam över att Anders&Lillan inte längre bor kvar i Alby. Så tacksam 🙂

Jag tycker vi är ganska bra föräldrar, jag är den första att erkänna mina brister och vilka svårigheter jag har som pedagogisk moder, så på det temat kan jag berätta om en av de absolut sämsta egenskaperna hos mig. Jag låter mina barn sitta framför teven och äta frukost. Till vardags är det varje dag och på helgerna så beror det lite på dagsform. Är vi föräldrar pigga så går vi upp och dukar upp på bordet och så äter vi en trevlig frukost tillsammans. Är vi trötta så går någon av oss upp, brer några mackor åt barnen som de äter i soffan, och så går vi och lägger oss igen. Jag vet att vi inte är ensamma om det här upplägget men jag måste ändå säga att det nog är vår allra sämsta rutin som familj.

Och tänker jag göra det annorlunda fortsättningsvis? Nä jag tror inte det. Varken jag eller J vill äta frukost hemma på morgonen, det gör vi på jobbet, så på vardagarna kommer vi fortsätta med teveupplägget. Men helgerna, där vill jag ändå att vi äter tillsammans både lördag och söndag. Vi brukar få till det mycket bättre på somrarna, då äter vi gärna frukosten ute på altanen, så jag tänker att det kanske blir lättare när ljuset kommer tillbaka. Kanske. Och det är ju redan på väg!

Den här veckan har i övrigt sett ut som de flesta andra, förutom att jag gjorde en liten comeback på Friskis. Det var länge sedan jag var där men nu drog Malin med mig på ett skivstångspass och jag älskade det ju som vanligt. Jag kan ändå inte bestämma mig om jag ska förnya mitt kort i februari eller inte. Jag får känna efter lite först, det är ju så bekvämt att träna hemma men om man inte tar sig iväg så är det också väldigt lätt att fastna i soffan…

Idag ska iväg till Söder för lite sammanslagen födelsedagsfika för farfar Anders och Oscar som fyller år med några dagars mellanrum. Efter att vi tagit en lördagspromenad till coopen igår (och pannkakslunch på Claras, tack så mycket) så ägnade jag eftermiddagen åt att baka tårtor. Eller jag fick hjälp av Kaj också, han smorde form med stor omsorg. En chokladtårta och en pavlova. Såblir det med två födelsedagsbarn med två olika önskemål 🙂 Men det var ett nöje ändå, det är sällan jag bakar numera om man inte ska räkna med en liten baguette till soppan, så det var kul att få jobba lite smör/mjöl/ägg/socker igen!

Oj. Ännu en vecka i livet har visst passerat och vi är tillbaka i vardagen. De senaste dagarna jag funderat en hel del på hur fort tiden går, ni vet den där klyschan som man som småbarnsförälder får höra åter och återigen. Ta vara på tiden med de små, vips har de flyttat hemifrån. När Malte var bebis viftade jag bort det där hela tiden men nu, när Malte precis varit på åttaårskalas hos sin kompis V, nu börjar jag ta det lite mer på allvar. Visserligen är det några år kvar tills han flyttar hemifrån men det dröjer inte lika många år tills han når den där åldern när han är helt ointresserad av sina föräldrar och gör allt för att slippa umgås med oss. Nu målar jag verkligen upp en mörk bild men det är klart att vi inte kommer vara prio så länge till. Och det känns ju väldigt spännande förstås, att han ska träna sig i att bli självständig, men det känns också sådär översorgligt att jag knappt vill tänka på det. 

Mm så har funderingarna sett ut den här veckan, i övrigt har den sett ut som de flesta andra veckor. Nice!

Under mellandagarna jobbade vi på med vårt lilla filmprojekt. Jag ska medge en sak, det här projektet är lite småjobbigt. Det är nämligen så att alla filmer på den här jäkla listan är så jäkla långa. Eller många är det iaf. Memento valde vi nästan enbart för att den inte var längre än två timmar, vi hade inte tid för mer. J hade dessutom inte sett den tidigare, jag har sett den ett flertal gånger. Eftersom den är så bra. Guy Pearce har en speciell plats i mitt hjärta eftersom han var med i Grannar på Kylies tid på åttiotalet 🙂

En extra perk är också att Bobby i min favvo Sons of Anarchy är med också!

Tre timmar lång och är inte lätt att klämma in när som helst, utom just i mellandagarna när man är ledig. Jag hade inte sett den här förut så jag tittade lite i allmänbildningssyfte faktiskt 🙂 Jag började googla lite på skådisarna och det visade sig att Den Fule spelas av den gamla söta granngubben (40 år senare) i bästa julfilmen The Holiday. Det gjorde hela filmen för mig!

Har egentligen ingenting speciellt att berätta utan skriver inlägget för skrivandets skull. Egentligen gick vi tillbaka till vardagen redan förra veckan då både jag och J började jobba på måndagen och barnen lämnades in på institution men det är först den här veckan som det känns som att man är tillbaka till vardagen. Troligtvis för att jag jobbar i utbildningsbranchen och den var typ stängd i förra veckan. Inte många mail man fick svar på liksom 🙂 Den här veckan är alla igång och det känns väldigt bra. Jag var redo att jobba direkt efter nyåret, jag var inställd på att ha en kort ledighet i år och som alltid så handlar ju allt om inställning. Hade jag varit inställd på att jobba i mellandagarna hade jag ju inte haft några problem med det. Vissa år slås jag faktiskt av att det fortfarande känns ovant att mellandagarna innebär ledighet för mig. Det känns inte självklart faktiskt, trots att det var så himla många år sedan nu som jag pluggade. Då betydde ju varenda lovdag en möjlighet att jobba på Coop och tjäna pengar 🙂

Jullovet har i år inneburit en hel del vila, kanske mer än vad jag hade räknat med men det blir ju lätt så när man drabbas av förkylningar och sånt där. Jag och Js virus har liksom avlöst varandra skulle man kunna säga. Två enorma stordåd har däremot uppnåtts under lovet. Anton har slutat med napp (bilden nedan är alltså några dagar gammal) och samma pojke har slutat med blöja dagtid. Hurra! Precis som med Malte så har vi inte legat på om detta öht utan han fick behålla den så länge han ville. Och precis som med Malte så har vi än så länge inga olyckor här hemma. Det hänger ju ihop det där. Är barnet inte redo så får man själv var redo att ständigt byta kissiga byxor. Och då känns det ju inte som att man har ”slutat med blöja” på riktigt ändå…

Anton är väldigt nöjd och det är jag med 🙂