Jag tror att det var Gudiol som delade en nyhet som dök upp i mitt flöde. Den handlade om nån studie som handlade om att nyblivna föräldrar kan ha ända upp till sex år framför sig med sömnbrist, eller åtminstone störd sömn. Det kan ligga något i det men jag har knappt tänkt på att jag blivit störd på natten. Inte förrän nu.

För bara några veckor sedan slutade Anton komma över till oss på nätterna, han bara slutade från en natt till en annan. Från ingenstans. Och först då insåg jag vilken skillnad det är att få sova en hel natt utan att bli störd. För även om Anton inte väckte oss med flit så var det ju svårt att låta bli att vakna till när han klättrade upp i sängen och kröp ner mellan oss. Det störde. Men det verkar vara ett minne blott. Den senaste tiden har jag dessutom haft lättare att gå upp på morgnarna och det är givet att det har med sömnen att göra. Fantastiskt!

Störd sömn 2009-2019. Det var då det!

Vi har sportlov den här veckan. Jag var väl den enda personen på skolan som tyckte att det var onödigt (pajar ju min planering för terminen) men nu får jag acceptera läget. Mina barn klagar inte iaf. Malte håller till i Huddinge på ett innebandycamp och Anton tycker att det är jättelyxigt att få vara ledig.

Vi har inga planer för veckan egentligen (jag kommer ju jobba en del, kan inte låta bli) och eftersom vi inte har någon bil så får vi nöja oss med småutflykter. Idag tog vi en promenad i solen till biblioteket och Claras, det var urmysigt i det lilla. Plusgrader, fågelkvitter och knoppar på grenar. Inte långt kvar till tussilagon nu! 🙂

Oj vad tiden går fort! Vi är redan inne i februari, vad hände? Vips var jag dessutom 37 år gammal. Märkligt egentligen, hur den där siffran blir mer och mer oviktig. När jag började jobba och mina elever undrade hur gammal jag är så svarade 37. Trodde att jag var det. Kändes som att jag hade varit det länge. Sen började jag räkna… 1982… Näe, först i torsdags blev jag faktiskt så gammal på riktigt.

Tiden går ju som bekant väldigt fort när man har roligt. Väldigt. Jag är redan inne på min femte arbetsvecka och jag känner mig både mitt uppe i det, inne i rutinerna, samtidigt som jag fortfarande kan stå med ena foten utanför skolan och titta in i verksamheten utifrån. Det är väldigt intressant, och jag funderar på hur länge jag kan ha det perspektivet. Hur lång tid tar det innan jag är helt indragen i skolvardagen? Hur länge kommer jag ifrågasätta saker och inte bara gå på rutin? Jag vet inte. Man blir ju en del av bubblan väldigt fort. Än så länge trivs jag hur som helst väldigt bra! Och min kaffekonsumtion har gått ner till nästan oacceptabla nivåer. Det där med att resa på sig och gå till kaffemaskinen när man ville ta en mikropaus är ett minne blott.