2019 är till ända! Åren liksom rullar på och går in i varandra men 2019 kommer faktiskt sticka ut lite i min personliga historiebok. Detta är nämligen året då jag tog det stora, och min bok modiga, steget att gå tillbaka till min originalplan. Jag gick tillbaka till läraryrket. Men mer om det sen. Året innehöll ju en del annat också faktiskt. Vi inledde året med en Vasilopita och där pengen hamnade i Js tårtbit. Jag vet inte hur mycket tur han har haft det här året men man får väl se det som att det kanske hade gått mycket sämre om han inte hade fått pengen! 😉
Jag minns att jag framåt vårkanten gick och längtade mig blå efter våren. Den var seg, visst minns jag väl rätt? Eller? Jag kan ha helt fel men det är iaf så jag minns den. Den dröjde. Det blev inte varmt. Tills den kom till slut, då blev det ju det, men då hade jag väntat så länge att jag inte var tacksam utan tyckte att det inte var mer än rätt att jag fick njuta till slut.
Sommaren inledde vi med en nationaldagshelg hos mamma och pappa i Stugan. Vickan och Henke åkte dit också. Ju fler desto mer livat och jag hade en skön helg. Barnen ville ju så klart fiska, jag ville mest sitta på min rumpa, och jag tror att vi alla fick lite som vi ville. Vi gjorde dhaktila iaf, det minns jag. De sitter nog kvar på min rumpa nu när jag känner efter…
När sommarlovet närmade sig så var jag så trött, så trött. Att vara rookie på nytt jobb är tufft, jag vågar påstå att det är extra tufft när man är lärare. Och extra lite tuffare blir det när man tar över klasser mitt i läsåret. Så här i beckspegeln tänker jag att jag var en hjälte som orkade vara så trevlig som jag ändå var mot mina medmänniskor, men med ett sommarlov att få varva ned på så blev jag människa igen till slut. Jag såg till att bara göra sådant som jag kände för, så som att koppla av här hemma, läsa, äta kakor och äta glass. Det sitter nog på min rumpa också när jag tänker efter…
Ledigheten bjöd också på ett par veckor på Teneriffa. Vi varvade en del poolhäng med att se oss runt på ön. Eftersom den inte är så stor hann vi se det mesta och jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på hur läskigt jag tyckte att det var att åka runt på de slingriga vägarna uppe i bergen. Jag har verkligen ingen äventyrsgen överhuvudtaget, allt som är yttepytte läskigt slipper jag gärna. Hur som helst var det coolt att se de stora saltvattenpoolerna i Puerto de la Cruz och att få bada i Playa de las Teresitas dit man hade fraktat sand från Sahara för att få en ljus sandstrand. Speciellt.
När sommaren var över det dags för vardag igen (inte mig emot) och båda barnen tog båda stora kliv i skolan. Malte började i mellanstadiet och Anton lämnade åren i förskolan bakom sig och började i förskoleklass. Stort! Jag tycker fortfarande att det känns märkligt att gå förbi förskolan och inte ha ett barn där. Hur länge känner man så?
På höstlovet åkte vi till Barcelona i några dagar. Jag hade länge velat åka dit så nog gjorde vi slag i saken. Barcelona var allt jag hade hoppats, avslappnat och lite sjavigt, samtidigt som det fanns gott om saker att se. Vi hann med det viktiga så som Park Güell och Sagrada Familia, men också att bara promenera runt och se stan. Något som värmde mitt hjärta lite extra var att Malte tyckte så mycket om resan. Han ville se allt! När jag i efterhand frågade honom om vad det bästa med resan var så svara de han att få se Sagrada Familia. Det är ett väldigt gott betyg från en tioåring!
Vi avslutar året här på Fuerteventura. Vi avslutar ett bra år! Den erfarenhet som har utvecklat mig mest det här året är utan tvekan mitt arbete. Jag är så otroligt glad att jag valde att testa att gå tillbaka till läraryrket. Det är något magiskt med att jobba i skolan. Så otroligt slitigt och samtidigt så givande. De små samtalen som ibland glimrar till, den där eleven som tar ett utvecklingssprång. Jag ångrar det inte en sekund. Samtidigt undrar jag hur jag skulle kunna orka med detta till pension. Orkar jag det? Väldigt tveksamt. Men det behöver jag inte fundera på denna nyårsafton. Jag är trots allt bara 37 😉
Gott Nytt År!