Oj oj oj. Det är en väldigt speciell tid vi lever i just nu så jag dyker in här på bloggen för att dokumentera det. Tänker mig att jag kanske glömmer alltihop annars. Frågan är bara hur jag ska beskriva den här tiden. Den är liksom extraordinär och helt vanlig på samma gång.

I januari började vi läsa artiklarna om corona i tidningarna. Det var något som hände långt långt där borta i Kina, ett virus som smittade andra på andra sidan jorden. Även om tanken då hade slagit mig att viruset relativt snabbt skulle kunna nå oss i Sverige så hade jag ändå aldrig kunnat tänka mig hur det skulle påverka oss. Hela världen. Det är först nu jag får smaka på vad en pandemi faktiskt är och vad den kan innebära.

Det var under sportlovet, för fem veckor sedan, som jag tror att de flesta av oss här i Sverige började fundera på riktigt över om man själv skulle kunna bli smittad. Många många insjuknade i covid-19 i norra Italien där många skidåkande svenskar tillbringade sitt sportlov. Jag minns att jag tänkte att det självklart var flera av mina elever som var där och jag minns att jag funderade över om smittan skulle spridas på skolan. Att det skulle spridas i hela landet tänkte jag inte på just då utan jag hade mina skygglappar uppe och tänkte ganska smått. Tänkte på mig och just min skola. Det blev ju mycket större än så.

Om man bara ska titta på skolan så har det varit en ganska tuff tid. Jag tyckte att det var som värst för ett par veckor sedan då vi jobbade i någon slags ovisshet. En tredjedel av lärarna och eleverna var hemma, och vi visste inte om skolorna i landen skulle stängas ned.  Skolorna stängdes i land efter land men i Sverige valde man att hålla öppet. Det känns som rätt och rimligt just nu, men för ett par veckor sedan då det kändes så ovisst med otydliga besked, var jag bara stressad och orolig. Jag följde varenda presskonferens, varenda artikel i tidningen. Det var först i förra veckan jag kunde koppla av då det kändes som att des kulle hålla fast vid beskedet att skolorna håller öppet framåt. Huvudvärken släppte, jag kunde tänka klart.

Skolan fick agera symbol för den väg Sverige valde i denna verklighet vi nu står. Skolan fick vara symbol för den lite mer liberala väg vi, till skillnad från resten av världen, valde, med fokus på individens ansvar. Vi är ju ett folk som traditionellt sett lyssnar på vad våra myndigheter säger åt oss, och förhoppningsvis lyssnar vi på de rekommendationer vi ges även n. Det är att t ex jobba hemifrån om man kan. Att våra gamla och andra i riskgrupper ska hålla sig hemma. Att alla som har några som helst symptom ska isolera sig hemma. Just det sistnämnda är ovant. I vanliga fall jobbar man ju trots att man känner sig lite småkrasslig, och så håller man sig hemma när sjukdomen verkligen slår till. Man är nästan tränad i att förneka att man känner sig lite dålig ända tills det inte går längre. Nu ska man plötsligt tänka helt tvärtom. Minsta känning och man ska hålla sig hemma, allt för att undvika att sprida viruset. Att viruset sprids är i sig ok, men det behöver gå långsamt så att vården hänger med. ”Flatten the curve”.

Och nu är vi alla (hoppas jag) försiktiga. På bussen får vi gå på genom bakdörrarna för att minimera risken för föraren som plikttroget kör oss till jobbet. Oss som inte kan jobba hemifrån. Vi får sitta på vartannat säte, sen slås Fullsatt-skylten på. Kassören på Willys sitter bakom plexiglas för att minska risken för smitta. Min lillasyster trycker i sin lägenhet och hoppas på att hon håller sig frisk ända till förlossning. Min föräldrar sitter i lock down på Cypern och hoppas på att det ombokade flyget i maj inte ska ställas in, så som flyget som skulle ha tagit dem hem i lördags gjorde. Och folk jobbar på. Tusentals blir varslade. Vi har fått lära oss ordet korttidspermittering. Vi har fått se pastahyllor gapa tomma. Vi har fått smaka lite på hur vårt samhälle påverkas av en pandemi. Det handlar inte bara om att vi kan bli sjuka, att många av oss dör. Det handlar också om att hålla ett samhälles ekonomi i liv så pass att den så snabbt som möjligt kan återhämta sig efter detta. Det låter så kallt och krasst men det är verkligheten.

Det ska bli skönt med påsklov.