Årskrönika 2020.

Ja, vad ska man säga. 2020 har ju varit ett år som går till historieböckerna som ett riktigt jäkla skitår. Men det började bra, det gjorde det. Intet ont anande firade vi in det nya året på Playitas på Teneriffa. J ville att vi skulle åka dit och ja, jag måste säga att jag blev glatt överraskad av konceptet ”träningsresa”. Vi kunde träna hur mycket eller hur lite vi ville. Det fanns möjlighet att äta både nyttigt och onyttigt och trots att vi hängde kvar på resorten i en hel vecka så blev jag inte uttråkad. Vi lämnade ön med inställningen att hit återvänder vi!

Tidigt under året började vi höra talas om ett virus som härjade långt bort i Kina. Tanken slog mig aldrig då att det skulle kunna nå oss, naivt jag vet. Det var inte förrän vid sportlovet och då många blivit sjuka på skidorterna i Italien som jag förstod att det vad givet att vi inte skulle vara förskonade här i Sverige, men jag tror inte att någon av oss förstod hur det skulle påverka oss på riktigt. Hur människor skulle dö. Hur personal i vården skulle arbeta sig svettiga och genomtrötta. Att vi i skolan skulle bli påverkade förstod jag inte riktigt heller förrän jag stod mitt uppe i det och både elever och personal blev sjuka och droppade av som flugor.

Med detta sagt så var våren inte bara elände. Det var ju vår. Dagarna blev varmare. Ljusare. Hur eländigt det än är frodas ju våren av hopp och framtidstro. Dessutom bjöds vi inte på bara en utan två småkusiner i familjen. Lille Ebbe och lille Teodor.


Bara för dokumentationens skull. Under 2020 klev vi på genom bakdörrarna. Bilden är tagen under första veckan av detta system, sen blev avspärrningen lite snofsigare med skyltar och tydlighet.

Sommaren har nog aldrig varit så efterlängtad som den var i år. I juni var jag helt utarbetad och behövde vila. Framför mig hade jag en sommar med just det. Inga extravaganta planer, vi höll oss mest hemma i Tyresö, och vi kunde glädjas åt att det där covidviruset inte orsakade lika mycket skada som under våren. Siffrorna dalade och det var var nästan som vanligt.

Det bidde ingen utlandsresa i år, det rann liksom ut i sanden under våren när man helst skulle hålla sig hemma. Istället bokade vi ett hus i Järvsö där vi bodde i en vecka med Kaj&Maria och Oscar&Janah. Härligt med en vecka som bröt mot vardagen. Jag vill minnas att vi hade lite otur med vädret (signum för hela sommaren?) men några bad i sjön blev det och några utflykter tog vi oss ändå iväg på.


JärvZoo. ”Håll avstånd”. Japp, det är vad vi har gjort i år. Utanför arbetstid alltså…


Otto i svampskogen i Trolska skogen.

En fin dag dag att minnas var den när vi åkte på en liten utflykt till Mariefred. The little things, ni vet. Hjälp vad gulligt det är där!

Till stugan fick det bli en sväng också. Eller blev det två, jag minns faktiskt inte… Fiske och blåbär. Pussel och Skip-Bo. Och bangolf i regnet. Vad gör man inte när man är uttråkad en kall och regnig sommar?

När hösten kom var jag utvilad och redo för ett läsår. Tur att jag är naivt lagd för jag var helt oförberedd på vad som komma skulle. Skygglapparna på och med förnekelse som andranamn jobbade vi på ”som vanligt”, med kollegor och elever som droppade av en efter en. Arbetsbelastningen var enorm. Jag arbetade bort hela höstlovet så när jullovet till slut kom var jag i stort behov av vila och lata dagar hemma.


Julen firade vi med delar av familjen, den del som vi har umgåtts med under hela det här året. Det blev så stillsamt som det kan bli med nippriga barn och det var precis vad jag behövde. Lite ro och glädje. Nu är vi inne på årets sista dag, en dag när man gör upp planer och löften för året som ska komma. Jag tror inte att jag är ensam om att inte våga göra det den här gången. Det finns en strimma hopp, vaccinen är ju på utrullning, och kanske kan 2021 bli bättre än 2020. Låt oss ändå hoppas. Lite.

En fruktansvärd höst.

Japp, det här är jag. I mitt vardagsrum, framför Google Meet med en klass framför mig i datorn. Vi hamnade där också till slut. Distansundervisning. Jag har ändå känt en lättnad i att vi inte har haft distansundervisning i Sverige, det är så mycket svårare att bedriva undervisning över nätet, men så här mot slutet av terminen började jag tycka att det psykiskt var tufft att gå till skolan varje dag. Nästan varje dag fick jag ett meddelande om att någon av mina kollegor eller någon av mina elever i någon av mina klasser hade fått covid och varje gång fick jag en klump i magen. Hade jag hunnit jag bli smittad innan hen gick hem? För det här med att hålla distans i en skola är ju ett stort skämt, det vet Folkhälsomyndigheten också. Inte nog med att det är trångt i korridorer och klassrum, hur ska jag kunna hjälpa en elev i ett klassrum där alla sitter tyst och skriver om jag inte närmar mig eleven, sätter mig på huk bredvid hen och viskar så att vi inte ska störa alla andra? Hur ska jag kunna låta bli att luta mig lite lite närmare för att kunna höra vad eleven viskar? Hur ska jag kunna låta bli det? Det är vardag i en skola. Det är så man jobbar, även under en pandemi.

Men så i fredags fick vi informationen om att Region Stockholm rekommenderade att högstadiet nu skulle stänga och istället gå över till distansundervisning. Både skönt och lite pirrigt. Helgen ägnades åt förberedelser och den här veckan tycker jag ändå att allt har gått bra. Det beror kanske också på att det arbetsområde vi jobbade med i åk8 och åk9 redan hade påbörjats i skolan och att den här veckan ändå bara skulle ägnas åt skrivandet. Skönt att jag inte behövde stressa över det.

I stort har ändå hösten varit tuff. Jag döpte inlägget till fruktansvärt och det kanske är en överdrift men otroligt belastande har det varit. De muntliga nationella tog nästan knäcken av mig (hur kan Skolverket mena att de nu inställda skriftliga delproven är mer resurskrävande än de muntliga!?), påminn mig att aldrig någonsin mer genomföra och ansvara för både åk6 och åk9, det blev alldeles för jobbigt. Speciellt en termin när elever är sjuka och man måste göra provet igen när de droppar tillbaka… Man blir liksom aldrig klar.

Covid lyckades jag iaf hålla mig ifrån, trots allt. Iaf vad jag vet. Jag hade en vecka där jag hade tung huvudvärk och då stannade jag hemma. Testet visade dock negativt resultat så det kanske bara var jobb och stress som tog ut sin rätt. Jag tänkte ”unna” mig ett test för att se om jag har antikroppar om några veckor, det vore intressant att se om jag har haft det utan att jag har vetat om det. Eller så kanske jag bara är immun. Med tanke på hur många kollegor och elever jag har haft runt mig som har fått det så är det helt otroligt att jag har klarat mig.

Avslutar med ett par bilder från tidigare i höstas då himlen faktiskt bjöd på lite ljus och det fortfarande var grönt på träden. Mysiga pokemonpromenader har hjälpt mig att överleva den hemska hösten.