Oj. Det liksom bara blev så att vi drog till med tre filmer igår. Livet är underbart gick på ettan på eftermiddagen och Braveheart sändes sent. Mellan dem så rekade vi Netflix och hittade Snatch. Tre filmer på samma dag har nog inte hänt sedan innan Malte föddes 🙂 Jag har egentligen inte ro i kroppen för så mycket film (serier är en helt annan sak konstigt nog) men just juldagen hade en annan energi på nåt sätt.

Första filmen ut i vårt lilla projekt blev  alltså It’s a Wonderful Life, en riktig julfilm. En sån där klassiker från 1946 som jag nästan skämts över att jag inte tidigare sett. Fin film ju, även om den var lite väl lång och seg någonstans i mitten. Läste någonstans att det här har blivit en klassiker i USA, inte för att den är så himla bra, utan för att den inte har några upphovsrättigheter och därför visas gratis på TV varje jul. Intressant! 

Det har gått sexton år sedan den här filmen släpptes på bio och ungefär lika lång tid sedan jag såg den sist. Shit vad tiden går! Den håller fortfarande, den är fortfarande galet bra, men jag tycker fortfarande att den är för våldsam på sina ställen. Den värsta scenen tycker jag är huvudet som sitter fast i bilrutan när bilen rör på sig. Ångest, och inte helt sunt att titta på.

Om man kan bortse från två saker så är den här filmen fortfarande helt fantastisk. Det första är att den tydligen är helt historiskt inkorrekt och nästan helt baserad på myt, det andra är att Mel Gibson tydligen är en riktig idiot. Kan man bortse från detta, vilket jag i just Bravehearts fall kan, så är den ju fortfarande så otroligt spännande och rörande. Jag var tretton år när filmen släpptes, 21 år sedan (!!!), och även då älskade jag den här storyn. Jobbigt bara att den är så lång! Och vad gäller våld så slår ju den här det mesta…

Extra kul att se en ung Chibs från min favvoserie Sons of Anarchy 🙂