Jag har lyckats ta mig över till andra sidan. Jag överlevde virusen och känner mig som en ny människa. I flera veckor har jag gått och burit på något och även om jag bara kände mig helt sänkt i några dagar (jag höll mig till och med hemma från jobbet i ett par) så har jag varit trött och inte mig själv i flera veckor. Dessa veckor låg lägligt nog över helger där vi hade kalas för Anton vilket faktiskt var ganska tungt. Anton märkte dock ingenting av det, han var överlycklig att äntligen få fylla sex år!

Den första helgen hade vi kalas med Antons kompisar. Kanske det sista vi har här hemma, nästa år kanske vi kan hålla till på nåt lekland eller liknande. Vi höll det litet, fem kompisar tror jag, men jag var ändå helt utslagen efteråt. Jag är dålig på kalas överlag. Ännu sämre när jag är sjuk.

Förra helgen var det dags för kalas nummer två, det med familjen. Mina föräldrar kom också ner för att hänga i Tyresö i några dagar. Lägligt till födelsedagshelgen trodde vi att Anton hade åkt på vattkoppor vilket var både positivt och negativt. Bra att han äntligen skulle få det överstökat, dåligt då det isf innebar att flera av våra familjemedlemmar inte skulle komma på kalaset. Det hela var dock falskt alarm så vi kunde ha kalas som planerat.

I övrigt ägnar den här familjen väldigt mycket tid åt innebandy just nu. J mycket mer än jag, men även om jag inte är där på träningar och matcher så får jag ju anpassa mig efter innebandykallelserna. Idag var det premiär för lillebror som nu påbörjar sin innebandybana även han. Innebandyskolan var en hit! Jättemånga barn, ganska rörigt men kul! Själv tycker jag väl att det är roligare att titta på de äldre barnens matcher (Maltes gäng är verkligen fantastiskt duktiga!) men de här små är ju så söta när de vilset spri her omkring med sina klubbor i händerna 🙂