Ännu en måndag

Jag är i allmänhet inte så positivt inställd till måndagar. Speciellt inte morgnarna eftersom jag helt plötsligt måste gå upp tidigt och ge mig iväg till jobbet. Vad som får mig på lite bättre humör är att vara en liten satkärring på bussen ut till skolan. Jag har gjort det till en sport att välja en sittplats bredvid den person som har brett ut sig så mycket som möjligt i sätet. Någon som har lagt ifrån sig väskan på platsen bredvid, och kanske sin jacka. Personen får också gärna sitta sådär lite på snedden så att den även har benen framför sätet bredvid. Den platsen vill jag ha.

Jag går fram till platsen och säger ursäkta lite lagom nonchalant. Personen brukar då titta upp med en konstlad förvånad blick, som om personen har suttit i helt andra tankar och inte alls tänkt på att man har brett ut sig, trots att jag vet att personen inte har ägnat tankarna åt något annat än just att hoppas på att ingen vill sätta sig där. Det är då jag min belöning. Blicken övergår från förvåning till missnöje. Den kan man inte dölja. Personen tänker att varför måste hon sitta just på den här platsen när det finns så många andra lediga platser? Sen får personen i fråga plocka upp sin väska och jacka och knöla ihop allt i knät. Sen sätter jag mig. Nöjd.

Detta är tricket för att kunna inleda en ny jobbvecka med ett leende.

6 thoughts on “Ännu en måndag

  1. Pure evil. Men briljant. Skit ska skit ha, sitta och tro att de kan bre ut sig hursomhelst, nä nä.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *