Tänk er. Vintertid med bussar antingen inställda eller försenade. Två mammor med en varsin barnvagn krånglar sig på en buss och ställer sig i det lilla utrymme som är avsett för oss och våra små. Till en början är det ganska lugnt men vartefter busshållplatserna betas av fylls bussen på och det blir trångt. De två små barnen i vagnarna ogillar situationen och börjar gnälla på gränsen till gråta. Vi vill bara komma fram. Så fort som möjligt. Och så stannar bussen vid en station och den stannar där. Den rör sig inte. Busschauffören vill släppa på alla stackars frusna människor i kön ute på trottoaren men det går inte för det står en tjej i mitten av bussen som stoppar upp. Chauffören ber i högtalaren alla resenärer att gå längre bak i bussen. En gång. Två gånger. Ingenting händer. Det är trångt, barnen gnäller och vi vill hem. Bussen står stilla. Människorna står stilla. Tjejen som stoppar upp hör ingenting för hon har sina iPod-lurar i öronen och hon står med ryggen till och ser inte att det är alldeles fullproppat bakom henne. Jag väntar. Alla väntar. Väntar på att damen bakom henne ska knacka henne lätt på axeln och be henne att gå längre bak i bussen så att alls kan gå på så att bussen kan fortsätta så att jag till slut kommer hem. Damen säger ingenting. Ingenting. Alla står stilla och ingenting, absolut ingenting händer. Tills jag ropar högt och tydligt åt tjejen med hörlurarna att hon ska gå längre bak i bussen. Och så gör hon det och så går alla människor på och så rullar bussen vidare. Tänk vad mycket fortare det hade gått om damen hade knackat henne lite lätt på axeln.