Jag fick en undran från Dante som frågade om jag känner mig som hemma på Cypern eller om jag längtar hem till Sverige.

Jag har faktiskt fått den frågan förut, hur pass hemma jag känner mig på Cypern osv. Och det är inte helt lätt att svara på. Min mamma är från Sverige och min pappa från Cypern. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv minus ett par vändor då vi har bott på Cypern. Men hur pass hemma känner jag mig på Cypern? Jag menar, jag har ju faktiskt större delen av min släkt här nere.

Det här med identitet är inte helt enkelt men jag skulle vilja säga att jag är till hundra procent svensk. Jag är så mycket svensk man kan bli. Det konstiga med det hela är att trots att hela jag är svensk så finns det ändå plats för att vara lite cypriot. Det är som att jag är så mycket mer än hundra procent. Låter det krångligt? Ja, det är ju det.

Jag menar, det känns helt annorlunda i magen när flyplanet landar i Larnaca än när det landar på ett annat turismål i Medelhavet. Jag kan inte i ärlighetens namn säga att jag ”kommer hem” men jag kommer till någonstans som jag håller väldigt varmt om hjärtat. Det är liksom min ö. De andra på planet kommer för att sola och bada, jag kommer till mitt. Till min pappas hem. Till min farmors hem. Att mina föräldrar bor här lite drygt halva året gör det förstås ännu mer speciellt. Och så har jag ju släkt här.

Jag känner själv att jag inte är turist här, jag har ju för bövelen till och med gått i skolan här nere! Språket är inte ett främmande sådant som man har lärt sig i skolan eler på TV. Det fick jag genom min pappa som pratade med mig som väldigt väldigt liten. Jag önskar att cypriotiskan var lika levande hos mig som det var 90-91 när vi bodde här sist, men så är det inte. Vi flyttade tillbaka och jag tappade det. Det kommer dock tillbaka när jag har fått ett par fruktiga drinkar innanför västen!

Hur mycket man än vrider och vänder på det så är jag svensk. Och cypriot. Mest svensk men ändå himla mycket cypriot. Och nej, jag längtar inte till Sverige. Än.