Det skulle bli strandhäng som heter duga. Men ibland blir det inte riktigt som det var tänkt. Mer om det snart.

Morgonen började tidigt. Jag ska erkänna en sak. Malte sover ganska dåligt här nere. Oroligt. Jag vet inte varför men det kan väl bero på lite vad som helst. Jag tror inte att det är värmen för det är ganska skönt om nätterna, däremot kan det bero på att det händer så mycket i hans lilla liv om dagarna och att han bearbetar det på nätterna. Förutom att han sover oroligt så vaknar han också ganska tidigt. Imorse öppnade han (vilket också innebär jag) ögonen klockan 06. Klockan 05 svensk tid men nu ska vi inte vara petiga.

Det är ju bara att ge upp och kliva ur sängen när han har bestämt sig för att natten är över. Det är tyvärr han som bestämer sådant nämligen. Min pappa hörde oss ute i vardagsrummet så han gjorde oss sällskap ute på altanen och sen också ute i parken precis utanför.

Parken är verkligen jättefin. Det är en engelsman som bor i kvarteret här bredvid som har styrt upp den trots att marken faktiskt ägs av ”vårt” apartmentblock. Han rev bort allt ris och skräp som låg där, och skrämde iväg alla ormar som bodde där, och sen gjorde han en park av det hela. Väldigt trevligt för oss som har vår altan och utsikt mot just den här lilla markplätten. Tyvärr är den inte bara trevlig och fin, den är också smått livsfarlig för småkillar som Malte då engelsmannen och hans familj har planterat dit en massa kaktusar överallt. De river fint på en liten ettårings ben så man får passa, passa, passa.

Efter lite parkhäng och frukost skjutsade pappa mig och Vickan till Fig Tree Bay för vår inplanerade stranddag. De hade sagt på nyheterna dagen innan att vädret skulle vara lite si och så men vädret är alltid mycket bättre än vad de säger på nyhetssändningarna så jätteoroliga var vi inte. Fel av oss. Vi lade oss på stranden, betalade våra 7.50 euro, ochväntade på att molnen skulle skingra sig och att solen skulle ge våra bleka ben lite färg. Och vi väntade och vi väntade och så blev det värre och så blev det värre och så började det regna. Vi plockade ihop våra saker och bestämde oss för att det egentligen bara var perfekt timingför det var ju ändå dags att sätta oss på en lunchrestaurang och äta en cheeseburgare. Sagt och gjort och det slutade regna men molnen låg kvar.

Vi lade oss på stranden och väntade vidare. Vi var ju desperata! Det dröjde inte jättelänge så var himlen över havet alldeles mörkblå och blixtar slog med jämna mellanrum ner i vattnet långt där borta. Det var så surrealistiskt att ligga på en strand där solen emellanåt tittade fram och samtidigt se hur det en bit bort härjade ett ordentligt oväder.

Klockan halv två ringde vi vår pappa och så blev vi hämtade. Tack för det! Tillbaka i Paralimni spöregnade det så mycket att vi bara var tvungna att släppa ut Malte i vattnet. Den lyckan i ansiktet går inte att fånga på film, men jag kan meddela att han älskade varje skund av plaskandet under händer och fötter!

Regnovädret gick över och lämnade oss med en klarblå himmel och en strålande sol. Bittert. Vi hade ju tänkt pressa hela dagen. Som tur var hade mamma bakat kanelbullar så vi fick tröstäta oss glada igen. Att det bjöds på souvlaki och sheftalies till middag gjorde ju inte kvällen sämre direkt.