Det tycker jag är jättesvårt. Jag har ju bestämt mig för att springa Friskisloppet den 6 oktober och då måste jag också träna lite inför det. Även om jag inte har några ambitioner att slå några tider så vill jag känna att jag har gjort mitt bästa. Det svåraste för mig är dock att göra just det för vid minsta lilla motstånd så bromsar jag mig själv. Är jag inte tillräckligt motiverad kanske? Det kanske är det det beror på.

I samma sekund som J klev innanför dörren efter jobbet gav jag mig ut för en springtur. Min största utmaning är att fortsätta springa när jag tycker att det börjar bli tungt. Det är ju så mycket lättare att bara sakta ner och gå istället då. Dagens tur blev dryga fyra kilometer och den kändes tung precis hela vägen och det var svårt att pressa mig själv. Men jag får ändå lov att ge mig själv en dunk i ryggen att jag ens tog mig ut!

Snart är fredagskycklingen redo att plockas ur ugnen – då är det fredagskväll på riktigt!