Det ringde på telefonen här på förmiddagen och när jag svarade så möttes jag av ett snörvlande ljud i luren. Det var min mamma som grät av lycka; lilla Silje hade nämligen kommit hem efter en månads äventyr i Hälsinglands mörka skogar!

Jag hade börjat förlika mig med tanken att hon kanske inte skulle komma tillbaka, men att hon skulle vara död trodde jag aldrig. Orolig inför den kalla vintern var jag däremot och hoppades på att hon, om hon inte hittade tillbaka, skulle hinna adoptera en ny familj innan kylan kom.

Och så hade hon bara dykt upp idag. Mamma hade vänt sig om i trädgården och sett henne ligga där i gräset. Precis som vanligt. Full med fästingar var hon tydligen och lite smalare om midjan, men annars är det samma gamla Silje som har hittat tillbaka.

Du är välkommen för du har varit saknad!