Avgipsning

Min finaste Malte är äntligen gipsfri! Jag tror inte att ni förstår hur skönt det är och jag har sett fram emot att lägga det här bakom oss.

Klockan nio fick vi komma in på Ortopedmottagningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det var snabba puckar när sköterskan satte igång. Fram med leksaker som Malte skulle sysselsätta sig med i mitt knä och fram med den lilla cirkelsågen som skulle såga upp gipset om benet. När sköterskan satte sig framför oss för att först linda av det blåa plastgipset började Malte att gallskrika. Han tog en liten paus i lungövningarna för att inspektera den långa blåa plastremsan som med flinka fingrar lossnade från det vita gipset, men när sköterskan tog fram cirkelsågen tog skriket och gråten fart igen.

Jag och sjuksköterskan hade innan kommit överens om att hon skulle såga på och inte ta några pauser trots att Malte kanske skulle vara ledsen. Det var bättre att bara köra och få det överstökat. Ett mycket klokt beslut och det gick överraskande fort, någon minut max, att såga uppifrån och ner till tårna. Jag kan dock tänka mig att Malte tyckte att det var oerhört läskigt då det, förutom att det lät mycket om sågen med den inbyggda dammsugaren, också vibrerade i benet när motorn tvingade klingan genom gipset.

Medan sjuksköterskan klippte upp vadden som fanns närmast huden så kom samma läkare som vi träffade på återbesöket. Hon informerade lite kort om hur de närmaste dagars skulle te sig, t ex att Maltes fot förmodligen skulle vara riktad lite utåt åt vänster men att det inte var något att oroa sig för och att det skulle korrigera sig självt när musklerna i benet var sig själva.

Vi ställde självklart ner honom på golvet också för att se honom gå. Han föll tyvärr ihop på golvet direkt, vilket var lite obehagligt att se. Han själv tyckte att det kändes jättekonstigt utan ett gips som stötte upp så han vågade inte stå utan ville upp i famnen direkt. Oj vad han grät och ingenting kunde göra det bättre. Inte ens den lilla söta gosekaninen som sköterskan kom med kunde få stopp på tårarna.

Även här hemma tyckte att att benet kändes läskigt. Vi satte oss i soffan och gång på gång ställde han sig på golvet i förhoppning om att allt skulle kännas bra, och varje gång började han gråta när foten landade på golvet.

Efter en tuff förmiddag somnade Malte och sov i en välbehövlig timme. När han vaknade var det som en helt ny Malte ställde sig på golvet. Eller snarare gamla vanliga Malte! Han hade glömt allt läskigt som förknippades med obehaget i benet och trampade därför omkring i vardagsrummet precis som vanligt. Självklart haltade han och sakta gick det, men det var ingen gråt. Så skönt att se!

På bara några timmar har hans gång förbättrats avsevärt. Han haltar lite och går med benet ganska stelt och utsträckt. Eftersom han inte har använt sitt knä är det ”osmort”. Det ska tydligen gå över inom några dagar.

Jag hade aldrig kunnat tro att han skulle återhämta sig så här fort. Inte nog med att han bara behövde vara gipsad i pyttiga tre veckor, så verkar det som att ”rehabtiden” även den kommer vara smidig. Det behöver Malte nu då den senaste tiden har varit fylld av ganska gnälliga dagar. Det har givetvis berott till stor del på att han har varit sjuk, men jag tror också att han har varit ganska trött på det tunga gipset som har suttit fast på hans kropp. Nu är vi av med det!

2 thoughts on “Avgipsning

  1. Jag förstår hur lättade ni måste vara – och vi e de oxo förstås. Minns hur det var när P skulle få resa upp sin lilla lekamen efter olyckan i Danmark. Det gick knackigt till en början men kroppen alla muskler och leder kom igen väldigt snabbt.

  2. otrolig hur barn kommer över sina sjukdomar, ganska skönt. Från noll till hundra och tvärtom stämmer ju verkligen. Jag ser ju framför mig alla dagissjukdomar vi ska dras med sen i framtiden, så man får väl börja vänja sig vid kräknätter. Jag har också haft kräksjukan en gång, förra året när vi åkte in till Sachsska med Tyra som var pytteliten och hade fått nån maginfluensa. Bara man steg in i det väntrummet så fick man nog kräksjukan, barn som kräktes överallt. Det va skoj.

    Skönt det måste vara att bli av med gipset, bästa julklappen 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *