Äntligen fick vi gå på ultraljudet som skulle ge oss några klara besked. Förra gången tyckte barnmorskan att bebsien var för liten för att hon skulle kunna se allt, dessutom hade jag inte druckit tillräckligt så livmodern trycktes inte tillräckligt högt upp av urinblåsan.

Idan trycktes den upp. Ordentligt. Jag var så kissnödig att jag höll på att gå sönder. Jag blev rejält orolig att BM skulle trycka så hårt med ultraljudsapparaten på magen att jag skulle börja läcka! Tack och lov klarade jag mig ifrån det. Hon tittade och hade sig och allt såg bra ut. Armar och ben satt som de skulle, hjärtat hade kammare och förmak och hjärnan och ryggraden såg bra ut. Bebisen var dock vänd åt fel håll och var inte alls sugen på att visa upp sig. Den låg med ryggen utåt med ansiktet in mot min ryggrad.

BM fick ingen bra bild på benen till en början så jag fick gå iväg och kissa. Om vi hade tur skulle bebisen då vilja vända sig om. Nej, det ville den inte. Jag fick gå upp i halv brygga och gunga på höfterna för att få den att vilja ändra ställning, men den tyckte väl att det var mysigt att ligga så där, för det var omöjligt. BM fick se och mäta allt hon ville men att ge sig på att gissa kön vågade hon sig inte på då hon inte kunde vara tillräckligt säker. Jag är tacksam att hon försökte iaf. Vi får ha tålamod helt enkelt.

Beräknat ankomstdatum för det lilla livet är nu 22 juli. Med min tur blir jag väl överburen och blir tvungen att klämma ut en unge på 4,5 kg. Men då får vi i alla veta om det är en pojke eller flicka.