Idag var det dags för det efterlängtade besöket på Amningscentrum. Då jag inte var riktigt säker på om det skulle börja regna eller inte vågade jag inte gå dit utan valde istället att ta mig dit kommunalt. Det  betyder att det blev premiär för Malte att åka tunnelbana och buss!

Jag bävade lite för det för har man med sig barnvagn är risken väldigt stor att man måste ta hissen i tunnelbanan. Och åker man hiss riskerar man att vara tvungen att stå i kisslukt. Vi klarade oss i Hammarbyhöjden, här förstår man bättre än att slå en drill i hissen, men i Skanstull hade vi inte riktigt samma tur. Och jag kan inte hålla andan speciellt länge.

Väl framme på Amningscentrum på SöS fick jag träffa en fräsig barnmorska vid namn Jeanette. Jag fick sätta igång att amma på en gång för Malte höll på att dö av svält. Det lät som att det var väldigt nära i alla fall. Hon tyckte att vi hade en rätt bra teknik, det behövdes bara ett par små justeringar. Kanon tyckte jag och gick därifrån med självförtroendet i topp. Det här skulle vi klara!

Vi promenerade hemåt då himlen var fläckvis blå, och väl hemma var Malte återigen hungrig. Jag satte mig och ”justerade in” Malte så att han skulle ta rätt tag, men han bara vägrade. Blåvägrade. Han ville äta så som han har blivit van vid. Till slut gav jag upp och satte på amnigsnappen…

Jaja, jag ska fortsätta försöka. Jag vill så gärna amma, och betyder det att jag måste fortsätta med amningsnappen så gör jag det. Jag använder den ändå bara när vi är hemma, när vi ska iväg tycker jag att det blir för meckigt med den.

Det ska gå det här.