Jag hade klarat mig ganska bra länge men tillslut kom den ikapp mig. Sjukdomen. Den onda halsen. Och det enda jag tänker är att fasen, då får träningen ligga på is i några dagar. Det känns bra att jag är ledsen över det, det betyder att den numera är en del av min vardag och inte ett måste utan något jag njuter av att göra. Samtidigt gör den här ofrivilliga pausen mig också orolig. Tänk om jag hinner slappa till mig och inte orkar komma tillbaka. Håll tummarna för att detta blir en kortvarig vila.

Dagen får bjuda på den här utsikten. TV för hela slanten. Helt ok med mig men jag sörjer att vi inte har någon honung i det här hemmet. En kopp lenande te hade gjort mig jäkligt gott.