För ett par veckor sedan gjorde jag den där beställningen som jag några gånger on året unnar mig. Jag klickade hem en hög pocketböcker. Älskart. Och när den där lilla högen levererades så ställdes den upp i bokhyllan och där och då bestämde jag mig att nu jevvvlar, nu ska jag sluta slötitta på teve i sängen om kvällarna. Efter att barnen är lagda så ska jag lägga mig under täcket och läsa. För det är nåt jag är dålig på. Det går i perioder när jag läser bok efter bok, går och längtar efter att barnen ska sova så att jag kan fortsätta med nästa kapitel, men allra oftast så samlar jag mer på böckerna än faktiskt läser dem. Jag vill ha dem nära utifall att ett lässug faller på. Men nu alltså, inget mer slötittande.

Min senaste roman läste jag i slutet av sommaren, alltså flera månader sedan. Moderpassion av Majgull Axelsson, en riktig favoritförfattare. I förra veckan gav jag mig på ett låneex av min svärmor, Kvinnan i rummet av danske Jussi Adler-Olsen. En sån där lättsmält deckare som man plöjer på högst tre kvällar för att varje kapitel slutar med en cliffhanger så att man bara måste fortsätta läsa. Och så ikväll, ikväll läste jag ut Skuggorna av en annan favorit, fd kriminalreportern Katarina Wennstam. Jag har skrivit om henne förut, jag älskar nämligen henne. Hon är kanske inte bäst språkligt, men hennes feministiska perspektiv på allt hon skriver får mig att bara känna kärlek till henne. 

Det här är hennes sjätte sk spänningsroman på temat mäns våld mot kvinnor (glöm inte hennes två grymma reportageböcker också!) och jag får nog lov att säga att jag fastnade extra mycket för den här, trots att jag gillar allihop. Den handlar om vad som händer när kvinnor tar lagen i egna händer och hämnas på de män som slagit. Historien är något överdriven och kanske overklig, men tankarna är ändå otroligt intressanta. Hur ser ett samhälle ut när det är männen som uppmanas att hålla sig hemma nattetid? När det är männen som oroligt sneglar över axeln när de är på väg hem, ständigt på sin vakt? Dessutom utspelas, som vanligt, delar av hennes historier på olika platser i Nacka vilket så klart får mig att tycka om lite extra mycket.

Wennstam har hunnit ge ut ytterligare en bok efter denna, Skymningsflickan, och jag ser fram emot att sätta tänderna i den så fort den kommer som pocket. Dessutom läste jag på hennes Insta att hon jobbar på en ny reportagebok! Grymt!

Det var en minusgrad när vi gick till förskolan imorse. Första gången för den här vintern. Overallerna fick med andra ord göra premiär. För min del får det gärna hålla sig under nollan nu, då behöver jag inte vela mellan de fodrade galonisarna eller overallen. Maltes förskola har en gård med gräs, skog och träd som är helt fantastisk på sommaren. Under höst/vår är det dock galet lerigt så jag drar mig för att dra fram overallen för tidigt. Maltes röda kommer vara brun när jag hämtar i eftermiddag, det vet jag eftersom det blir plusgrader inom ett par timmar…

Dagen kommer ägnas åt röj på vinden. Åtminstone så mycket som en sovande Anton tillåter mig att göra det. Jag blir alldeles stressad av att det inte är ordning och reda där uppe, dessutom blir jag lite kocko av att en del av sakerna är nerplockade i flyttkartonger och en del ligger i plastlådor. Allt ska ligga i plastlådor. Enhetligt. Lättare att hitta. Ni hör att jag har för mycket oviktigt att lägga min tankeverksamhet på?

Jag läste för övrigt ut Gone Girl av Gillian Flynn härom kvällen. Så himla bra! Så spännande! Jag har läst en del deckare och den här sticker ut, dels pga av en väldigt smart story förstås, men också dels för att den är skriven av en kvinna. Jag inbillar mig att en man hade beskrivit relationen i äktenskapet på ett annat sätt som jag inte hade tyckt var lika intressant. Tror jag iaf. Nu måste jag se filmen, definitivt! Fast den funkar att se på teve, bio sparar jag till lite mer bombastiska filmer rent visuellt. Som Hobbit 3 t ex.

Äntligen fick jag till lite läsning! Jag är en sån som inte vill dutt-läsa, alltså läsa något kapitel varje kväll, utan jag vill plöja åtminstone hundra sidor i ett svep för att komma in i storyn. Jag tror att det är ett av skälen till att jag inte alltid har en bok på gång just nu, det ges för få tillfällen att grotta in mig. På semestern såg jag dock till att alltid få läsa i någon timme när Anton sov på förmiddagen. På kvällarna var jag ofta så trött att jag somnade när huvudet landade på kudden.

Två böcker hann jag med, båda av författare jag tycker riktigt mycket om. Den första var Stenhjärtat av Katarina Wennstam. Jag älskar Katarina Wennstam och har läst alla hennes böcker. Hon började med två reportageböcker; Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Båda handlar om hur samhället och främst rättssamhället behandlar flickor/tjejer/kvinnor som har våldtagits. Hur de t ex alltid får svara på frågor om hur de varit klädda eller hur mycket de druckit osv. Hur fokus/skuld läggs på offret istället för gärningsmannen. Dessa böcker får det att koka i mig!

Efter reportageböckerna (Wennstam har en bakgrund inom kriminaljournalistik) så började hon skriva romaner. En trilogi med titlarna Smuts, Dödergök och Alfahannen som sedan följts av ännu en trilogi; Svikaren, Stenhjärtat och Skuggorna. Den sistnämnda släpptes bara för några veckor sedan. Gemensamt för alla dessa böcker, förutom vissa karaktärer, är det genomgående temat våld mot kvinnor. Under Rhodosresan läste jag Stenhjärtat och snabbt gick det. Engagerande om en familj vars lilla sexmånadersbebis hamnar på Karolinska efter att ha skakats våldsamt. Vem har gjort detta? Bland annat, den rymmer en hel del den här boken!

Den andra boken som fick följa med var Keplers Sandmannen. Jag läste Keplers första bok Hypnotisören när den kom ut, typ 2010, och jag tyckte den var spännande men inte så mycket mer än så. Det var åtminstone inte så att jag kastade mig över uppföljaren. Den låg på mitt nattduksbord i tre fyra år, sen bara slukade jag den, Paganinikontraktet, och sen Eldvittnet. Sandmannen är deras fjärde bok och den var minst lika obehaglig som de första tre. Så där så att det kryper i en på ett negativt sätt. Jag gillar inte när det är läskigt egentligen, jag tittar aldrig på skräckfilm och Criminal Minds vågar jag inte titta på för den skildrar liksom ren ondska. Samma obehagskänsla får jag när jag läser Keplers böcker med skillnaden att jag faktiskt tar mig igenom dem. Fort, för de är ju så spännande! Kanske är det bästa och coolaste Joona Linna det beror på, eller fantastiska karaktären Saga Bauer, hur det än är så längtar jag efter att nästa bok Stalker ska komma ut på pocket. Då kommer det gå undan.

Man blir trött bara av att läsa upp den långa titeln…

Jag har ju sagt att jag måste bli bättre på att läsa böcker, det säger jag varje sommar. Igår fick jag lite tid över när Anton sov och det stora barnet var iväg med pappan till Bauhaus så jag passade på och lade mig i soffan med en bok som har legat på mitt nattduksbord i åtminstone ett halvår. Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött av Alex Schulman. Hans Skynda att älska berörde mig mycket och det var något speciellt även med denna. Jag tycker om Schulmans sätt att beskriva och förklara sina känslor. Det kanske låter lite corny men jag tycker verkligen att jag förstår vad han säger. Dessutom älskar jag att han i båda de här böckerna blottar sig själv. Eller, jag känner ju inte mannen i fråga så jag kan ju omöjligt veta om han är ärlig i det han skriver, men jag får åtminstone känslan att det är på riktigt och då har han ju i sig lyckats.

Den här boken börjar när han är nyseparerad från Katrin Zyromierska och beskriver sen det år som följer då han väldigt snabbt träffar sin blivande fru Amanda Widell och hur hon väldigt väldigt väldigt snabbt blir gravid. Boken slutar när lilla Charlie föds, exakt ett år efter att han blivit singel.

Det här är en 200 sidor lång fantastisk kärleksförklaring till sin nuvarande (gillar inte det ordet egentligen eftersom det antyder att det liksom kommer en fru efter denna…) fru Amanda. Tänk att få en sån! Vilken jäkla grej!

Jättefin historia, rekommenderas som lite slölitteratur en lördagsförmiddag.

När vi var uppe i Stugan så såg jag till att ta mig tiden att läsa ett par böcker som har legat i att-läsa-högen alldeles för länge. Den första av Keplers böcker, Hypnotisören, läste jag redan 2010, sen tog det stopp. Nu har jag äntligen tagit mig igenom Paganinikontraktet och Eldvittnet. Eller, tagit mig igenom är egentligen helt fel uttryckt för jag sträckläste de här två i en himla fart. Precis som med Hypnotisören så tyckte jag att de här var på gränsen till lite för obehagliga, speciellt om man läser dem uppe i en skog långt ifrån polis och brandkår, men det var inte så pass att jag behövde lägga dem ifrån mig :). Deckare hör sommaren till känner jag så nu måste jag snabbt beställa hem Keplers nästa bok i serien – Sandmannen.  Senare i höst kommer dessutom en femma, Stalker, men som vanligt kommer jag vänta tills den kommer ut på pocket. Mina handleder gillar inte tunga inbundna böcker. 😉

Den uppmärksamma ser att jag har tagit skott från nedan nämnda hibiskus och planterat i en liten plastkruka. När jag tar tag i mig själv och planterar om den så kommer den växa på sig i en rasande fart. Är det tänkt.

Jag älskar att läsa. Jag är ju för bövelen svensklärare i botten, det är ju ett släkte som ääälskar att läsa! 😉 Trots det är jag ganska dålig på att plöja böcker. Jag är en periodare som kör igenom en fem sex böcker på raken, sen tar jag en paus. Det är på det viset av flera skäl, varav lust är ett. Att jag envisas med att vilja läsa allt på pocket är ett annat, jag hinner ju glömma bort vilka titlar jag vill läsa innan de kommit ut. Ett tredje skäl är att jag är så förbaskat trött på kvällarna och somnar i sängen inte många minuter efter att huvudet landat på kudden.

Sommaren är givetvis en period jag läser en hel del på men den här sommarens läslust kom oförklarligt sent. Bara för ett par veckor sedan. Två böcker som jag slukade på ett par kvällar vardera var dessa:

Pythians anvisningar av Eriksson&Axlander Sundquist köpte jag redan i januari när den kom ut. Sista delen i trilogin som jag läste de första två av när vi var på bröllopsresa på Kreta förra sommaren. De var så fantastiskt bra, till och med så bra att jag lyckades övertala J att läsa dem, trots hans helt oresonliga och oförklarliga motvilja att läsa svenska romaner. Även han fastnade och läste därför Pythians anvisningar före mig. Han blev tyvärr, som så ofta händer med sista delen, besviken, och min iver att läsa den gick över. Tills för ett par veckor sedan. Jag tyckte att den var bra, men de första två var så oerhört bra att jag förstår att det var svårt att följa upp.

Svikaren av Katarina Wennstam gick också undan. Jag avgudar Katarina Wennstam och har läst båda hennes reportageböcker om övergrepp av kvinnor, samt ”trilogin” beståendes av fristående böcker där den röda tråden är utsatta tjejer och kvinnors rättigheter. Grymma böcker! Svikaren är en första del i en ny trilogi med starka kvinnoporträtt i huvudrollerna.

Just nu läser jag Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Den senare är klasskompis med J från gymnasiet och det var väl egentligen anledningen till att vi köpte med oss den första boken Cirkeln när vi åkte till Kreta. En riktigt bra ungdomsbok om ett gäng tjejer på en liten ort i mitten av Sverige, vilka visar sig ha magiska krafter. Låter kanske fånigt men vi båda tyckte om den. Tvåan går lite trögare att läsa men det beror nog mest på att jag inte har all tid i världen att ligga på en solstol och läsa som förra gången.

Härnäst står Paganinikontraktet och Eldvittnet av Kepler på tur. Den förstnämnda skulle jag ha läst redan förra sommaren men andra titlar kom mellan. Det blir ju liksom så. Och nu kommer jag inte ens ihåg vad Hypnotisören handlade om, det var ju så länge sedan!

Åker man på charter med poolhäng och inga barn så finns det ABSOLUT ingenting att göra utom att sträckläsa böcker. Och det är alldeles alldeles underbart. Just det här att kunna läsa ett kapitel och veta att jag kommer att få läsa även det nästa utan att bli störd. Eller att just läsa två kapitel på raken utan att somna… Helt fantastiskt!

Åh Gud. Ta er till första bästa PocketShop och köp den här. Och läs den. Vad ni än gör, låt inte bli att läsa den! 

Jag älskar att läsa men de senaste två åren har det varit dåligt med det. Den allra främsta anledningen till det, och det här är faktiskt sant, är att läggningarna av Malte har ätit upp mina kvällar. Och sömnig har jag dessutom blivit av dem. Nu när Malte somnar själv ges jag plötsligt tiden att lägga mig i soffan och sträckläsa. För jag måste sträckläsa, har jag bara tid med något kapitel hoppar jag hellre över boken och sätter mig framför något gammalt Two and a Half men-avsnitt.

Det senaste utlästa verket låg jag på mitt hotellrum i London och bläddrade långsamt i. Jag kunde inte lägga mig i från den. Precis som hans förra roman; Vindens skugga. Den tyckte jag var trevlig läsning men kanske inte så mycket mer. Den stora behållningen var de utförliga och vackra beskrivningarna av Barcelona, en stad jag vill åka till men ännu inte har fått förmånen att besöka. Den här boken känns nästan som en uppföljning, inte för att man får följa samma karaktärer utan för att miljöerna är de samma. Dessutom beskrivna med kärlek.

Även i den här romanen så är det Staden och En Bok som spelar huvudrollen och hur innehållet i en bok påverkar ett händelseförlopp. Eller är det så? Kanske är det något annat som drar i trådarna? Den här boken är spännande och svår att lägga ifrån sig, så pass att jag ser fram emot Zafóns nästa. När kommer den? I väntan på den får de gärna spela in en film på Ängelns lek, det borde kunna funka.