Mamma tog med sig Malte på armen och gick ut på trottoaren för att småprata med grannen Eleftheria. De pratade så klart på cypriotiska om den ”blonde lille svensken” som log mot henne hela tiden. Eleftheria lutande sig sen över honom och frågade på bruten engelska ”Do you like it here?”

Här på Cypern pratar man på engelska med utlänningarna, vare sig de har lärt sig prata eller inte! Det skrattade vi länge åt!

Pappa och Malte, Adam, Stavros, Eleni, Pernilla och Hannes.  

Lagom till förmiddagskaffet överraskade pappas kusin Stavros och hans fru Elli med ett oanmält besök. De hade med sig julkakor men mammas vaniljbullar var de som gick åt från faten.

Vi nöjde oss inte med bullar och kakor, utan jag ville köpa en sista tårta här på Cypern för den här gången. Vi åkte till Liotati, en populär konditorikedja som har riktigt bra grejer. Jag satte på mig turistmössan och fotade både skylten och kondiset invändigt.

Jag som har stått i kondisdisken på Coopen i åtta år reagerar lite på att man inte har spottskydd framför kakorna, men whatever. Tårtorna står i kyldiskar i alla fall.  

Om du är på Cypern så håll utkik efter en sån här skylt!

Det blev en chokladtårta med nutella den här gången. Den var om möjligt

godare än den förra schokolatinan.

Vi njöt av tårtan, somliga mer än oss andra!

Nu har vi en dag kvar i värmen. 18, 19 grader varje dag är en temperatur jag inte hade räknat med så jag är mer än nöjd. Skönt har vi haft det, god mat har vi ätit, lite tjockare har vi blivit, och mina föräldrar har blivit mer förälskade i Malte än vad de var innan. Mission complete!

Klockan är halv åtta och Malte somnade precis efter ett vakenmarathon som varade länge länge. Nu är frågan: vilken tid kommer han att vakna imorgon? Hittills unde semestern har han somnat klockan nio och vaknat halv sju.

Betyder det här att jag måste kliva upp klockan fem då?

Vi fick sovmorgon imorse. Malte vaknade i vanlig ordning vid halv sju men efter att han hade legat och sparkat både mig och J i ryggen i en halvtimme lyckades jag söva om honom och fick faktiskt sova ända till halv nio. Halleluja moment på det.

Efter att ha plockat i oss lite frukost packade vi in oss själva i bilen och begav oss inte så långt härifrån, till grannbyn Dherinia, där man hamnar så nära ockuperade Famagusta man kan komma utan att bli ihjälskjuten av en turkisk soldat. Vi åkte till Famagustas kulturcenter där man efter att ha klättrat upp för ett antal trappor, få en ordentlig utsikt över min pappas hemstad. Pappa lånade ett par kikare i receptionen så vi fick oss en bra titt på de övergivna hotellen utefter strandremsan.

Här tar det stopp. I det lilla vita båset på höger sida sitter en grekcypriotisk soldat, lite längre in har FN en utpost och längst bort på ockuperad mark sitter en turkisk soldat och tycker att han har något där att göra. Konstigt tänk tycker jag.

Visst ser det konstigt ut? En stad inom räckhåll men ändå inte. Där är min pappa uppvuxen, sen blev han utslängd. Helt overkligt.

Efter detta åkte vi västerut utefter ockupationslinjen. Det ser helt overkligt ut att med jämna mellanrum se turkiska utsiktsposter där det sitter soldater som kontrollerar att människor inte ska korsa deras egenthändigt ihopsnickrade landsgräns. Efter att ha passerat ett antal utposter hamnade vi vid en kyrka som mamma alltid har beundrat på håll, men som hon aldrig harhittat vägen till. Pappa fixade biffen och skjutsade oss fram till den gamla lilla pluttkyrkan.

Jag bjuder på en bild av J. kan ni hitta honom?     

Vi letade ordentligt efter en liten skylt som kunde informera oss om hur gammal den gamla kyrkan kunde tänkas vara, men en sådan hittade vi inte. Mamma, som har ganska bra koll på cypriotisk historia trots sin helsvenska bakgrund, gissade dock att den är från Rickard Lejonhjärtas tid. Han har faktiskt bott och varit kung på den här lilla ön i tolv år. Han gifte sig till och med här.

På eftermiddagen har vi haft apelsinfest på uteplatsen. Jeeeklars vad gott det är med apelsiner när det är säsong för dem. Till middag hade både jag och J som önskemål att återigen äta gyros (vi gillar det) men då det av någon anledning är helgdag idag så är allting stängt, till och med take-away-ställena. Vi fick nöja oss med pasta med sås men det var gott det med. Men gyros hade jag gärna plockat i mig…

Malte är för övrigt drömbarnet. 21.05 somnade han efter tio minuters nattning. Jag börjar känna mig bortskämd! Vi har verkligen fått världens gladaste och mest harmoniska unge! Det har jag fått bekräftat av många iområdet som fort charmades av vår lilla MaltePalte.

Hallå där alla ni! Jag hoppas att ni hade ett härligt nyårsfirande. Det hade vi, om än ett lugnare än vanligt. Vi satt alla och bara väntade på att klockan skulle slå 2010 så att vi alla skulle få krypa i säng efter en lång dag.

Vår nyårsafton kunde inte ha haft ett bättre väder. Himlen var verkligen helt klarblå och jag är övertygad om att termometern visade minst 20 grader. Varmt och skönt var det i alla fall. Dagen tillbringades mest sittandes då de flesta av förberedelserna för kvällen redan var gjorda. Dagens aktivitet var för pappa att tillsammans med grannen Nick åka iväg och hämta sand till sandlådan så att Adam skulle ha något att göra.

Vi åt risgrynsgröt och bara hängde i väntan på att kvällen skulle börja. Då gästerna (Birgit och Kenny som bor här under vinterhalvåret) kom över stod lite cypriotiska tilltugg på menyn medan pappa stod vid grillen. Till varmrätt fick vi sen en riktigt mustig risotto med trattkantarell från Ljussjön och sheftalies, en sorts cypriotisk köttbulle. Jag går inte in på vad den innehåller för det låter inte gott, men det är det verkligen. Til efterrätt blev det mammas tiramisu som var höjdpunkten på hela måltiden. Så sjukt god! Receptet tar jag självklart med mig hem, ni som undrar.

Någonstans där under middagen blev det dags för Malte att gå och lägga sig och som för att runda av det nya året, ammade jag honom i fem minuter sen lade jag ner honom i hans säng. Och där somnade han! Tack Malte för att jag fick fira kvällen utan gosiga dig i famnen!

Efter middag och efterrätt började så väntan på tolvslaget. Vi var alla trötta men lyckades ändå hålla oss vakna till mållinjen. Inne ”på byn” firades det nya året in med fyrverkerier och kalas, men här ute i vårt område var det verkligen dödstyst. Engelsmännen verkar inte tycka att nyår är något att fira in alls, för det var bara hos oss som det var tänt. Det var lite halvkyligt men en slurk champagne rådde snabbt bot på det. Jag behövde åtminstone inte ha mössa, vantar och täckjacka på mig och fortfarande stå och huttra som i vanliga fall på nyår…

Alla bitar måste vara precis lika stora för rättvisans skull. Att dela upp den i elva bitar är då inte helt lätt så vi förberedde med att mäta upp och markera kakan i god tid innan klockan slog tolv. 8 cm kaka blev det för var och en i år. 

Ceremonin är alltid lika mysig. Och spännande!

När klockan slagit tolv var det dags att skära upp vasilopitan. Det är en kaka som man skär upp i så många bitar som personer är närvarande plus en bit för huset. Bitarna delas sen ut i åldersordning med den första biten till den äldsta personen i sällskapet, i det här fallet Kenny, och den sista biten till huset. I kakan finns ett mynt nedsläppt innan gräddning och den som får myntet väntas få ha ett lyckligt år framför sig.

Barnet i mig hoppades in i det sista att myntet skule finnas i just min bit men jag fick finna mig i att det inte var min tur den här gången. När de allra flesta av oss hade fått sina bitar och det bara var Malte, Hannes och huset kvar som skulle få en bit, kände mamma att kniven hamnade precis på myntet. Det satt precis på mitten med ena halvan i Maltes bit och den andra halvan i Hannes. De får dela på lyckan i år.

Morgonen var seg, trots att vi i stort sett hade gått och lagt oss bara en kort stund efter att kakutdelningen avslutats, och av någon anledning kändes nyårsdagen precis så tung som den brukar göra. Det spelar tydligen ingen roll och man är på en hejdundrande fest eller om man är på en stillsam tillställning, dagen efter är den samma.

Vi har suttit ute hela dagen och bara suttit. Nick och pappa gick iväg en stund och kom tillbaka med en hela påse full med pallade apelsiner. Jättesöta och så himla goda. Mamma och jag gick iväg en stund också för att titta på den obscena snoppagaven som växer intill vägen på väg till mataffären. Man rodnar nästan när man ser den.

Efter en kväll av mys och lek i soffan är det dags att gå och lägga sig. Man blir trött av att vara på semester. Duktiga Malte gick och lade sig vid niotiden, precis som vanligt vid det här laget och jag hoppas verkligen att de här fantastiska vanorna som han har lagt sig till med här nere på Cypern håller i sig även i Hammarbyhöjden.

Denna dag har gått i förberedelsernas tecken. Om det har gått er förbi kan jag meddela er att det imorgon är nyårsafton. Den sista dagen på året. Idag fick alltså vi kvinnor, mamma och jag, ställa oss i köket och slava. Fast de var väl rätt frivilligt om jag ska vara ärlig. Vi gjorde tramisu som ska stå och dra och gotta till sig tills det är dags för efterrätt imorgon, och så gjorde vi den årliga Vasilopitan som ätes efter tolvslaget. Jag har inte ätit den på åratal eftersom det var jättelänge sedan jag firade nyår med mina föräldrar. Jag håller givetvis tummarna för att jag får pengen!

Förutom en del bakning och matlagning inför ikväll, blev det också en tur till stans bästa bageri. Det var nämligen dags att köpa en smaskig schokolatina (chokladtårta) och en ask dahktila. Tårtan uppfyllde alla min väldigt höga förväntningar men dahktilasarna var inte alls lika goda som när mamma gör hemmagjorda. Tyvärr en besvikelse.

Malte med sin lillkusin Hannes. Knappt två månader yngre men ändå en himla skillnad i rörlighet. Shit vad fort det går!  

Dagens händelse var annars att Pernilla och de små trollen Adam och Hannes kom ner. Malte fick alltså träffa sina kusiner för första gången. Eftersom de kom här nu på kvällen har de inte hunnit bekanta sig med varandra ännu men de har ju en vecka på sig.

Efter middagen kom Gösta och Karin och knackade på. Då de ska iväg och fira in det nya året i Larnaca tyckte de att vi skulle fira Lillnyår ute på uteplatsen. Med en flaska Cava firade vi alltså redan in 2010 klockan 20.10 den 30 december 2009. Man kan säga att vi har övat skålandet inför imorgon då det ska firas på riktigt. Vi blir ett ganska lagom stort sällskap då vi firar tillsammans med mamma och pappa, Pernilla med barn plus Birgit och Kenny.

Suddig bild som kan behöva en förklarande beskrivning. Gösta öppnar flaskan vid det inbillade tolvlaget medan pappa posar stolt i sin kepa med inbyggd ficklampa.

Jorå, visst, såna har de!

Gösta och Malte tar ett snack om livet och Cava

Nu: Willy Wonka and the Chocolate Factory på TV.

Malte somnade kvart över nio och jag ska väl surfa en runda.

Jag fick en undran från Dante som frågade om jag känner mig som hemma på Cypern eller om jag längtar hem till Sverige.

Jag har faktiskt fått den frågan förut, hur pass hemma jag känner mig på Cypern osv. Och det är inte helt lätt att svara på. Min mamma är från Sverige och min pappa från Cypern. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv minus ett par vändor då vi har bott på Cypern. Men hur pass hemma känner jag mig på Cypern? Jag menar, jag har ju faktiskt större delen av min släkt här nere.

Det här med identitet är inte helt enkelt men jag skulle vilja säga att jag är till hundra procent svensk. Jag är så mycket svensk man kan bli. Det konstiga med det hela är att trots att hela jag är svensk så finns det ändå plats för att vara lite cypriot. Det är som att jag är så mycket mer än hundra procent. Låter det krångligt? Ja, det är ju det.

Jag menar, det känns helt annorlunda i magen när flyplanet landar i Larnaca än när det landar på ett annat turismål i Medelhavet. Jag kan inte i ärlighetens namn säga att jag ”kommer hem” men jag kommer till någonstans som jag håller väldigt varmt om hjärtat. Det är liksom min ö. De andra på planet kommer för att sola och bada, jag kommer till mitt. Till min pappas hem. Till min farmors hem. Att mina föräldrar bor här lite drygt halva året gör det förstås ännu mer speciellt. Och så har jag ju släkt här.

Jag känner själv att jag inte är turist här, jag har ju för bövelen till och med gått i skolan här nere! Språket är inte ett främmande sådant som man har lärt sig i skolan eler på TV. Det fick jag genom min pappa som pratade med mig som väldigt väldigt liten. Jag önskar att cypriotiskan var lika levande hos mig som det var 90-91 när vi bodde här sist, men så är det inte. Vi flyttade tillbaka och jag tappade det. Det kommer dock tillbaka när jag har fått ett par fruktiga drinkar innanför västen!

Hur mycket man än vrider och vänder på det så är jag svensk. Och cypriot. Mest svensk men ändå himla mycket cypriot. Och nej, jag längtar inte till Sverige. Än.

Malte fick smaka Hippps fruktdryck för första gången, och det tycktes om. Birgit fick äran att ge honom den då hon vekar ha snitsen med nappflaska.

Malte har lagt sig till med nya sovvanor som jag i vanliga fall hemma i Sveriget hade varit mycket tacksam för. Jag har länge velat att han ska somna lite tidigare på kvällarna och vakna lite tidigare på morgnarna. Under hela semestern har han somnat vid nio på kvällen men det innebär också att han envisas med att vilja gå upp sju på morgonen. Som sagt, precis som jag länge har velat, men inte speciellt önskat under semestern. Idag fick J masa sig upp tidigt för jag behövde min sömn.

Malte är som sin mamma. Han gillar att titta på när andra arbetar.

Idag har det hängt hemma. Det har fikats och lästs. Ganska skönt faktiskt. Pappa satte igång och började snickra ihop en sandlåda till sim systerson Adam som kommer till Cypern imorgon. Sandlådan kommer passa bra här i parken då det redan finns ett par gungor och en rutschkana. När mina föräldrar köpte den här lägenheten för en massa år sedan var marken framför vår uteplats bara en skräpstation. Övervuxet och fult. Men så flyttade det hit några engelsmän permanent som tyckte att det skulle vara trevligare att från sina balkonger ha utsikt över en park. Så då gjorde de en park på sin fritid, som blev jättefin och trevlig att sitta och koppla av i när solen rör sig på himlen och lämnar just vår uteplats.

Hemma i Sverige har vi glassbilen. Här har vi en liten söt gammal gubbe som säljer frukt för säsongen på sin moppe. När han kommer i full fart och skriker dagens varor springer mamma ut på gatan för att handla. Idag bev det rikrigt goda apelsiner. Jobbigt för honom när det är dags för vattenmelon…

Igår blev det som sagt gyros. Idag var det dags för KFC. Varken jag eller mamma visste vad vi ville ha så vi gjorde det enkla valet och beställde en Mega Bucket till os alla. Jag kan väl inte säga att jag blev jätteimponerad och jag är heller int särskilt ledsen över att vi inte har en KFC i Stockholm, men jag blev mätt i alla fall och det var väl egentligen hela poängen med maten.

Det har väl hänt oss alla. Så fort vi åker på semester så blir kroppen mottaglig för alla möjliga sorters sjukdomar, vissa värre än andra. I samma stund som flygplanet touchade marken på landningsbanan så åkte J på en förkylning. När den valde att lämna hans kropp gick den inte långt utan satte sig i min näsa och hals. Dagen har därför varit seg. Jag har till och med sovit middag!

Vi hade ändå inga planer idag så det gjorde ingenting. För första gången den här semestern så vaknade vi till en mulen himmel. Inget regn eller mörka moln, men inte heller en strålande sol som värmde under frukoststunden. Jag ska inte klaga, 18 grader är väl inte fy skam, men det är klart att jag inte hade tackat nej till lite sol.

Nu till maten. Eftersom inte så mycket annat hänt idag så ska jag rapportera om maten. Förutom att vi åkte och handlade inför nyårsmiddagen så har jag tre matrelaterade händelser att berätta om.

1. För första gången i mitt snart 28åriga liv så har jag druckit turkiskt kaffe. Det är i mitt tycke ett riktigt ”vuxenkaffe” så jag har hållit mig till brygg- eller nescafe när jag har varit på Cypern tidigare. Idag var det dags. Jag tog mig en kopp. Ja, jag bad till och med om en. Kokt finmalet kaffe med sump i botten. Den första lilla sippen tyckte jag inte alls om, inte den andra eller tredje heller. Men när det hunnit kallna lite och sumpen hade lagt sig ordentligt tyckte jag faktiskt att det var gott. Vuxenkaffe alltså… Who knew!

Mamma satte sig tålmodigt och försökte pilla av pappret från brödet.

Till ingen nytta ska tilläggas.  

2. Mamma bestämde sig för att det fick vara nog med rostmackor så hon ställde sig och bakade bröd. Gottgott! Besvikelsen var stor när det visade sig att bekplåtspappret inte ville lossna från limporna och hon låter hälsa att hennes uppmaning är att man låter bli att handla på Carrefour. I alla fall bakplåtspapper. Det får bli Orfanidis nästa gång.

3. Jag har lagt en beställning på två take away-måltider under våra två semesterveckor. Den ena är mat från KFC, den andra var gyros. Pappa åkte alltså iväg och köpte med sig fyra portioner gyros till oss här på kvällen. Det sitter aldrig fel. Och så lite pommes till det. Det slår kebab any day of the week kan jag tala om.

Jag ska också hälsa till alla er som är vana vid att få en liten kommentar av mig på eran blogg. Förlåt! Det hinns liksom inte med men så fort jag kommer hem till kalla Sverige så blir det skärpning på den fronten. Jag lovar.

Att turista på Cypern är inte något jag ägnat mig så mycket åt. Idag var det alltså dags, då J inte har satt sin fot på den här lilla ön förut. Vi tog den obligatoriska rundan här på östra sidan. Efter att vi hade gjort i ordning oss i maklig takt packade vi in oss i bilen och styrde kosan mot Protaras. Det är en liten turisthåla som alla barnfamiljer åker till, som alternativ till supandet som sker i Ayia Napa.

Framme i Protaras ställde vi bilen utanför en för säsongen stängd restaurang och gick ner till vattnet. Snacka om att jag blev sugen på solcharter! Hade jag och J haft badkläder med oss hade vi garanterat hoppat i. Nu blev det inte så utan vi fick nöja oss med att gå i sanden i gympaskor och mäta vattentemperaturen med fingrarna. J gissade på 17 grader och det är väl inte fy skam för att vara Medelhavet i december.

Att åka igenom Protaras går ganska fort, speciellt på vintern när allt är igenbommat, så vi åkte vidare mot naturreservatet vid Cape Greco för att fika. Innan vi nådde picknickplatsen stannade vi till vid ett litet kloser. Mamma stannade kvar i bilen med Malte som hade somnat i sitt babyskydd, medan vi andra klättrade ner för klipporna bakom klostret. Där nere finns en stor grotta som jag försökte fotografera men bilderna gör inte miljön rättvisa. Ännu ett tillfälle då jag önskade att jag kunde mina kamera…

Jag tycker att det här är så vackert. De karga klipporna påminner mig om Sagan om Ringen av någon anledning

I närheten finns den här stenbron som kallas ”Kråkvalvet”. För några år sedan fick man gå över den (om man vågade) men nu har man ställt upp stora skyltar där det rekommenderas att man låter bli om man håller livet kärt.

Uppe vid picknickplatsen fanns bord, bänkar och grillplatser för de som vill äta en stadig lunch. Vi hade ju nyss ätit frukost så mamma hade istället plockat ner kaffe, te, vaniljbullar och lussekatter. Det tackade vi för och smaskade i oss himla fort. Malte vaknade lagom till at kopparna tömts, och vi åkte vidare till the sea caves.

Se så glad Alex blir av en lussekatt! Der är lätt att göra henne nöjd med andra ord.

Hittillls på vår lilla utflykt hade jag redan varit på alla ställen tidigare. Vi åkte väl dit mest för Js skull. Jag hade dock ett önskemål om att vi skulle åka till klippstupet med hålet, så då gjorde vi ju det. Om man klättrar ner för klipporna en bit kommer man till ett hål i stupet, som kallas för Poseidons öga. Varken jag eller mamma vågade oss ner men pappa och J gick ner för att titta. Mamma, som förmodligen har sett varje kvadratcentimeter av den här lilla ön, har fortfarnde inte vågat sig ner dit, så hon blev mäkta glad när hon fick se att J hade tagit bilder där nere. Äntligen har hon fått se hur utsikten ser ut därifrån.

Utsikten ovanifrån, för dem som inte vågar sig ner för klipporna.

Så här ser det alltså ut nere i klipphålet. Vi hade ingen aning!

Där står de. Pappa och J.    

Medan vi stod där och fotade och lekte turister stod ett par där uppe på avsatsen ovanför J och pappa. Vad jag inte lade märke till då när jag fotade var att paret gav varandra en avskedskyss. Ögonblicket efter hoppade mannen ner i vattnet! Mamma skrek av rädsla för hon trodde att han hade ramlat i. Cool kille det där, han hoppade till och med en gång till så att jag kunde föreviga det på bild.

Maltes reaktion på det hela var att lägga en spya över BabyBjörnen så då bestämde vi oss för att åka hem. Vi skulle bara hinna med en punkt till på turistlistan. Ayia Napa. J hade ju inte ens varit där så han ville se det på säkert avstånd i baksätet i bilen. Vi tog en snabb vända igenom stan, men även där fanns inte mycket att se eftersom det allra mesta är stängt. Bara ett par restauranger och supermarkets hade öppet för de övervintrande pensionärerna.

Vi kunde nöjda åka hem till lägenheten och klappa oss själva på axeln för ett gott turistande. Det finns självklart mer att se men det där var precis lagom för ett sällskap med en liten bebis. Nära och bra.

Eftermiddagen tillbringades på uteplatsen. Vi njuter av vädret och hoppas på att nyhetssändningarna har fel när de säger att regnet är på gång. Tyvärr kan det nog stämma, för storasyster Pernilla kommer ner om några dagar och hon brukar tydligen ta med sig regnet och allt som har med dåligt väder att göra. Vi kanske får vara nöjda med det hittills fenomenala vädret vi har haft.

Jag ska börja med att berätta om sovvanorna här nere på Cypern. Ja, Maltes sovvanor alltså. De ser faktiskt riktigt bra ut om man jämför med tidigare. För tredje kvällen i rad nu så har jag lyckats natta honom vid nio och efter att han har somnat har jag dessutom kunnat lägga över honom i sin resesäng. Kanon! Det första sovpasset håller i sig i typ fyra timmar och det är jag helnöjd med. Efter det vaknar han dock lite oftare men jag lyckas alltid lägga över honom i sin säng. Framgång med andra ord. Han vaknar också tidigare, vid åtta, så det här kan sluta hur bra som helst.

Idag vaknade han alltså vid åtta och senare än så hade han inte fått sova om han hade velat, för idag var det nämligen dags för en roadtrip. Vi skulle åka till Limassol för att hälsa på alla släktingar som för första gången skulle träffa Malte. Och J.

Första stoppet blev i Linopetra för att hälsa på min farmors syster. Där blev det en liten kopp kaffe och en julkaka. Det har ätits en del såna hittills. Efter det åkte vi raka vägen till min farmor där alla väntade. Det tog inte lång tid innan Malte hade charmat byxorna av hela högen.

Som brukligt när vi är där och äter så ska de grillas och det uppskattas av mig som gillar det. Min farbror Themos är grillmästare numero uno och misslyckas aldrig. Det blir alltid kanongott. J kunde inte låta bli att bli imponerad av Themos stora turbogrill som han har gjort själv. Som ni ser är den i arbetshöjd så man slipper få ont i ryggen när man håller koll på köttet. Den är dessutom höj- och sänkbar och grillspetten snurras runt av en motor. Den här grillen är alltså inte för amatörer, men J vill ha en till vårt hus ändå!

Themos lagar mat på turbogrillen medan vi andra imponerat tittar på. Bredvid står hans fru Yiota. Jag missade att ta en bild när maten låg på, men den uppmärksamme ser kyckligen som ligger och väntar under.

Det åts en hel del, och det gullades med Malte en hel del. Jag kunde därför ha händerna fria och ha tid att ibland översätta vad alla sa. Js språkkunskaper sträcker sig tyvärr inte ända till cypriotiska så han satt mest och log. Och åt. När han fick en fråga som han kunde svara ja på så gjorde han dock det på grekiska! Så mycket kunde han! Vi får väl se om det kanske blir en liten grundkurs i grekiska för honom i framtiden.. Det kan inte vara helt kul att sitta en hel dag och inte förstå någonting.

Alla ville skoja med Malte. Här lekte min kusin Efi klappleken med Malte som fascinerat hängde på.

Ännu en kusin, Nikolina, åt snabbt upp sin mat så att hon kunde ta hand om Malte då han började gnälla. De tackade jag för som kunde äta upp min mat i lugn och ro.

Min farmor Alexandra med lilla Malte. Söta båda två, eller hur?

Framåt eftermiddagen var det dags att åka tillbaka till Paralimni, det tar ca 80 minuter, och det var inte under många av dem som Malte var tyst. Han skrek högt stackarn, och ville inte alls sitta fastspänd i babyskyddet. Helt utmattad av gråt somnade han dock lagom till att vi svängde in bakom hörnet till lägenheten. Är inte det typiskt?

Nu sover Malte förhoppningsvis för natten och vi andra sitter och tittar på TV. Eller ja, jag bloggar, mamma och pappa tittar på Finding Neverland med Johnny Depp, och J löser de lätta korsorden i mammas Allers. Han upphör aldrig att förvåna!

Lite lek på golvet innan läggdags. Det gäller att få ur honom all energi

 innan man börjar natta…