Ikväll åker vi hem till Sverige men innan vi åker till Larnaca och flygplatsen så ska vi klämma in ett besök hos alla släktingar i Limassol. Väskan är packad och barnen är i parken och rastar min pappa innan vi tar oss iväg 😉

Gårdagen var en lugn sådan, vi hängde hemma utan att ta oss iväg på någon större utflykt. Jag och pappa tog en morgonpromenad på närmare milen, det är så jäkla härligt att promenera utefter vattnet, och tiden går ju så mycket fortare när man har sällskap. Vi gick bort till döda zonen och kunde på håll se både en turkisk postering och en (obemannad?) FN-postering, sen fortsatte vi utefter vattnet en bra bit innan vi promenerade hemåt.

 En röd flagga därborta vajar i cypriotisk vind. Den kan de gott packa ner och ta med hem tycker jag!  Famagusta. De övergivna hotellen står på rad utefter stranden.

Barnens enda utflykt blev en promenad till parken. Den där parken är det roligaste kidsen vet, de tjatar varje dag om att få gå dit. Här flyger man i drygt fyra timmar och så slår en sketen park allt, till och med stranden. 🙂

De säger att jag tog med mig vintern hit och det kanske stämmer. Någon jättetur med vädret har vi iaf inte haft… De senaste veckorna har det tydligen varit jättefint väder men i måndags vände det plötsligt och det har bjudits på både regn och temperaturer under tjugo. Idag hade mamma ett ärende till marknaden i Ayia Thekla då hon hade beställt några krukfat och i samma stund som vi skulle gå ut till bilen för att ta oss dit så började det regna! Framme på marknaden så duggade det visserligen bara men ändå, otur. Och jag ska inte klaga, resten av dagen sken sen solen, men sjutton grader i skuggan är inte jättevarmt… Mina shorts ligger oanvända i garderoben.

   
  
  
  
Vi avslutade denna onsdag på topp då jag äntligen fick trycka i mig en gyro! Så himla gott! Barnen fick dela på en Mix och det var ett lyckat val då båda barnen gillade sin sheftalia, kul! Helt enligt rutin kommer jag alltså somna helt jäkla apmätt ikväll men för första gången den här veckan så tycker jag att det är värt det. Nu har jag bara galatoboureko och pischies kvar på min lista, sen kan jag också påbörja min fyrtiodagarsfasta 😉

Vi var förberedda på att det här skulle bli veckans tråkigaste dag rent vädermässigt, med blåst och regn under eftermiddagen, så vi skyndade oss iväg ganska direkt efter frukosten för att ta vara på det helt acceptabla vädret på förmiddagen. Vårt mål: strandpromenaden i grannbyn Protaras och lek i sanden. Jag skyller min otroligt ointelligenta undran kring om det fanns någon sandlåda i närheten på min tunga huvudvärk som jag vaknade upp med…

Som ni ser på bilderna så var det ganska mulet och framförallt blåsigt men vi överlevde. Strandpromenaden är väldigt trevlig att strosa fram på men vi nöjde oss med att bara gå en bit, tre kilometer hade varit för mycket i dagens hårda vind. I Protaras är det, till skillnad från ex Ayia Napa, helt tvärdött på vintern så det var inte speciellt trångt på stranden. Vi mötte några motionärer och pensionärer på strandpromenaden, men i övrigt så var det hotellen som stod för aktiviteten. Så här i mars så renoveras det för fullt inför kommande turistsäsongen så det jobbades på för fullt.

Medan vi satt där på stranden och grävde och byggde sandslott (barnen och min pappa alltså, jag och mamma satte oss i lä  framför något förråd) så sprack himlen upp, blev klarblå och bjöd på strålande solsken. Malte kunde inte hålla sig utan drog av sig tröjan och badade i shortsen. Jag vet inte hur varmt det var men jag tippar på inte alls…

Usch, jag går och lägger mig med samma klump i magen ikväll som igår och det är inte skönt alls. Då talar jag inte om klump av oro utan jag har ätit alldeles för mycket, och alldeles för tätt inpå läggdags, och det är verkligen ett i-landsproblem, jag vet, men usch vad obehagligt det är att gå och lägga sig helt proppmätt. För proppad är ett ganska målande ord för hur jag känner mig. Jag har suttit framför ett fat hela kvällen, fyllt med dhakhtila och bourekia, och då bara kan jag inte låta bli att plocka i mig tills illamåendet sätter stopp. Det är det enda som kan hejda mig. Illamående eller att delikatesserna tar slut… 

Idag har det varit röd dag här på Cypern då vi firat Green (eller Clean) Monday – den första dagen på fastan. Just att fasta gör nog bara den allra äldsta generationen nu för tiden men Green Monday firar alla genom att träffas, gärna utomhus, och så äter man så klart. Man äter en massa grönt, ett bröd som heter laganes och så grillar man fisk och skaldjur. En tumregel är att man inte äter något djur som har blod i sig. Vi nöjde oss med ett ganska simpelt firande och grillade räkor och lax. Vi hade lite otur med vädret idag, med starka vindar från alla håll och kanter, så vi åkte inte på någon utflykt som man annars gärna gör, utan vi nöjde oss med att äta på altanen 🙂

  På väg till lekparken. Notera de små fina bladen på fikonträdet som om några veckor är stora som pingisracket 🙂
Vi försökte oss också på lite traditionsenlig drakflygning men det var smått omöjligt att få upp draken i luften då opålitliga kastvindar gång på gång slängde ner den i marken. Men det var värt ett försök, om inte annat för att få skratta lite! 

Jag hade en så otroligt bekväm flight ner hit igår. Jag var helt inställd på att det skulle gå strålande överlag, men att det skulle vara så här smidigt hade jag inte tänkt mig. Malte är grym på flygplan, han sitter med sin iPad jorden runt om han skulle behöva, men att även Anton skulle kunna sitta stilla hela vägen ner till Cypern trodde jag inte att han skulle orka. För min del var den stora fördelen att han den här gången hade ett eget säte. Visst satt han stundtals i mitt knä men då kunde ju jag lägga upp benen på hans plats och ha det riktigt bekvämt. Väldigt behändigt! 

Strax efter klockan nio lokal tid mötte vi mina föräldrar ute på Larnacas flygplats, och även om barnen var väldigt pigga då (jag hade velat filma Antons energi då han helt extatisk hoppade upp i Pappous famn!) så somnade de på fem röda när vi väl lade oss i sängen. Det tär på kroppen att flyga, hur smidig flighten än är. Vi fick en skön natts sömn och kunde inleda vår semester med att vakna upp till ett stålande solsken över Paralimni. Jag tassade upp klockan åtta, då satt barnen redan ute på altanen under parasollet och åt frukost. Nitton grader visade termometern. Bra början! Och medan jag satt och drack mitt morgonkaffe så gick min pappa bort till lekparken med barnen, även det en väldigt bra början på semestern!

  
Planen för dagen var att ta oss in till ”stan”, alltså centrum i Paralimni, för att titta på karnevalen. Om jag har förstått det rätt är detta en ganska ny tradition här på orten, bara några år gammal, där typ skolklasser och föreningar utklädda går i en parad genom stan. Efter en hel del letande efter en bra plats att stå på, det var nämligen tjockt med folk och överallt stod högtalare som på alldeles för hög volym dundrade ut Ricky Martin och annan ”karnevalmusik”, så liksom tröttnade vi och satte oss i trappan utanför en bank. Det visade sig råka vara en perfekt plats då tåget gick förbi precis där så det var ju tur. Jag var bara glad över att volymen inte var så hög just där för den skrämde Anton så pass att han bara ville vara uppe i min famn hela tiden, vilken blev lite tungt i längden. 

Nu är inte jag någon expert på festivalparader, jag har väl egentligen bara sett en enda och det är ju Ormingekarnevalen som jag gick i som barn, men jag tror att denna skulle hamna på en jumboplats om man gjorde en topplista. De ska ha pluspoäng för kostymerna, där hade de verkligen lagt manken till och sytt upp riktigt bra grejer, men tempot alltså. Herregud vad segt! När jag hör parad så tänker jag mig ett tåg av en massa grupper som går efter varandra i ett tåg. Riktigt så funkade det inte här utan grupperna/föreningarna gick liksom för sig, det kunde dröja flera minuter mellan dem, vilket så klart gjorde att man tappade intresset. Jag vet inte hur det såg ut i början av tåget, då kanske det var ett sammanhängande tåg, men där vi var, i slutet, där hade alla liksom tröttnat på att hålla det organiserat :).  

 Jag och mamma representerade iaf.

Äntligen! Dagen vi har längtat efter ända sedan i januari någongång är äntligen här! Jag och barnen åker ner till Cypern i en vecka, där ska vi koppla av med mina föräldrar, äta gott, få lite solterapi och jag ska läsa en bok! Ja en hel hel bok, flera kapitel i taget! 🙂
Barnen är urtaggade. Malte är så stor att han minns våra semestrar där tidigare, han vet mao exakt vad han har att se fram emot. Annat är det med Anton som ser fram emot att åka till mormor och pappous, i övrigt är det flygresan som han är mest nyfiken på just nu. Han kommer inte ihåg hur hiiimla tråkigt det är att flyga, men det kommer han bli varse så att säga.

Tjingeling då! Nu drar vi!