Sedan Malte fick ett Batmanarmbandsur av sin farmor så har han visat ett större och större intresse för tid. Inte så sällan kommer han med sin klocka och pekar och berättar vad klockan är och inte så sällan har han också helt rätt. Han har förstått att det är den korta visaren som indikerar på ett ungefär vad klockan är och när den långa visaren pekar på 12 respektive 6 så vet han att den är prick och halv. Allt däremellan är lite knepigare.
Det är jättekul att han är så intresserad men hans nyvunna kunskaper innebär också att man desto oftare får stå till svars för saker utom ens kontroll. Som imorse när han hade fått veta att Jack skulle komma klockan 10. När den korta vissaren stod på tian och den långa på tolvan, och de fortfarande inte hade plingat på dörren, fick jag minsann höra att jag ju minsann hade sagt att de skulle vara här nu. Att de hade missat bussen och att det inte var mitt fel spelade liksom ingen roll, jag fick ändå ångra att jag hade sagt något om någon tid. Nästa gång får jag ge honom det svar som alltid går hem. Jag vet inte Malte. Han vet inte vad han ska säga om det :).
Eftersom varken jag eller Anna kände oss på topp hade vi bestämt att vi skulle stanna hemma den här torsdagen. Även om barnen kanske tycker att det är roligare att åka till ett lekland eller en park på torsdagarna så är det skönare för oss mammor att stanna hemma. Det är ju lättare att kunna njuta av sin kaffekopp när man inte hela tiden måste hålla koll på sin vilda fyraåring. Och barnen blev nöjda när de fick veta att den utlovade broccolisoppan inte skulle bli av utan att det istället skulle bjudas på pannkakor till lunch. Inga sura miner alltså, trots att vi stannade hemma!
Till fika bjöds det på chokladcupcakes som jag och Malte hade bakat på morgonen. Jack, som är läskigt ointresserad av sånt som består av mjöl, smör och socker (udda unge), ville hellre ha ett äpple men Malte kan man lita på när det bjuds på choklad. Han är sin fars son och sin farfars sonson. Två stycken plockade han i sig och jag lät honom göra det, bara av det skälet att det då skulle vara två färre för mig att smälla i mig på kvällen när han hade gått och lagt sig. Smart strategi? Jag vet inte, men barnet blev ju nöjt i alla fall och ibland är det bara det som är viktigt.
Jag har för övrigt Sveriges lataste unge. När jag hade spritsat på frostingen frågade jag honom om han ville strössla cupcakesen. Den snälla mamman hade sparat det roligaste till sist. Han strösslade lite oengagerat på två stycken sen orkade han inte mer. Orkade inte strössla mer! Det var knappt att jag hann ta av linslocket på kameran! Dagens ungdom. Vart är vi på väg?
