Okej, det första inlägget i projektet 30 dagar – 30 inlägg. Vi går ut försiktigt och relativt enkelt med ett inlägg om mig. Det ska väl inte vara så svårt att skriva?

Jag föddes på Nacka Sjukhus klockan 13.03 söndagen den 31 januari 1982. Jag var min mammas andra barn och min pappas första. Om jag inte missminner mig så har min mamma berättat att mina föräldrar hade varit på fest kvällen innan och att när mamma vaknade på morgonen så var det blött i sängen. Vattnet hade gått. Min pappa körde fort (förmodligen inte lagligt) in till sjukhuset och där föddes jag. Alexandra. Punkt. Inget mellannamn fick jag för det får man inte om man är grek ortodox, och det är jag på pappret.

Just detta att jag inte har något mellannamn var faktiskt något jag saknade när jag var liten. Mina kompisar hade hur många fina namn som helst som firades på alla namnsdagar som de hade under året. Jag firades en gång, den 17 februari, och så fick det räcka med det. Jag ska tillägga att jag idag inte alls lider  av mina föräldrars snålhet vad gäller förnamn, jag är helnöjd med Alexandra. Jag tycker faktiskt att det är vackert. Vackert men inger ändå pondus. Dessutom är jag döpt efter min fina farmor och det är ju inte fy skam det heller.

Vi bodde i en lägenhet i de gråa ”sockerbitarna” i Orminge i Nacka utanför Stockholm. Människor som åker dit för första gången kan tycka att det är ett tråkigt och deprimerande område, typiskt för miljonprojektet, men jag som är uppväxt där förknippar de asfalterade gårdarna endast med lek och trygghet. Vi lämnade lägenheten två gånger. Den första var 1985 då mina föräldrar bestämde sig för att de skulle starta bageri på Cypern. De tog tjänstledigt och packade ner sina två barn och åkte ner för att testa. Sex månader senare kom vi tillbaka till Sverige.

Den andra gången var 1990. Då flyttade vi ner till Cypern för vad som skulle vara för gott. Den här gången sade de upp sig från sina jobb, sålde lägenheten, packade ihop hela sitt bohag i en container, och så flyttade vi ner. Jag och min lillasyster Viktoria började i samma skola som mina kusiner, vi lärde oss cypriotiska flytande, och så rullade livet på. Vi skulle bygga hus var det tänkt men så kom det som kallas Kuwaitkriget, ett krig som satte hela Cyperns ekonomi ur spel (vem vill turista i närheten av ett krig liksom?) och huset blev inte byggt. En två veckor lång semester till Sverige för att sälja vår Volvo som hade ratten på fel sida blev en permanent lösning då min pappa fick jobb på sin gamla arbetsplats och ett hus hittades i Krokhöjden, ett område min mamma alltid hade velat bo i. Vi stannade kvar i Sverige. Snabba puckar.

En helt galen bild av mig (med goseapan nerstoppad i byxorna) och lillasyster (med handväskan om halsen) på var sida om Gösta uppe i sommarstugan.

Jag minns inte så mycket av det där året vi tillbringade på Cypern. Inte så mycket som man skulle kunna tro i alla fall med tanke på att jag var åtta år. Jag minns att vi gick i skolan där och att man gick måndag till lördag (!), jag minns det stora härliga luncherna vi hade hos min farmor och farfar på lördagen efter att vi hade slutat skolan. Alla pappas syskon och alla våra kusiner var där! Jag minns lägenheten som vi hyrde i Limassol och jag minns att jag klarade alla rätt på ett rättstavningsförhör i ämnet grekiska en gång.

Mina tonår minns jag som ganska lugna och jag tror att mina föräldrar skulle instämma på den punkten. Jag hade min första fylla hemma hos Cissi när vi gick i åttan, sen dröjde det till nästa. I skolan räknades jag som en ”duktig elev” men nu i efterhand så ser jag det som att jag hade det väldigt lätt för mig och sällan behövde anstränga mig för att nå bra resultat. Då är man i mina ögon inte duktig utan snarare bekväm. När jag började gymnasiet blev saker helt plötsligt mycket svårare, och då jag inte var van vid att behöva plugga på så var arbetstempot en överraskning för mig. Att anstränga mig mer slog mig tyvärr aldrig utan jag nöjde mig med att snitta på ett VG i slutbetygen. Jag, som är utbildad lärare idag, undrar hur mina lärare tänkte när de hade mig som elev. Såg de inte att jag var en elev som, om man låg på lite mer, skulle kunna nå högre?

Jag visste redan sedan högstadiet att jag ville bli lärare. Svenska och engelska var mina bästa ämnen och de ville jag även undervisa i. Jag är en person som formulerar en plan och sen följer den så när jag bestämde mig för att jag skulle ta studenten och sen jobba i två år för att sen plugga vidare, så gjorde jag så. Under mina två sabbatsår skulle jag jobba heltid och köpa mig en bostadsrätt. Det gjorde jag. Jag köpte en lägenhet i Orminge först men sen tröttnade jag och köpte en i Skärmarbrink istället.

2003 började jag plugga på Lärarhögskolan (svenska och religionskunskap blev det) och 2008 tog jag min examen. Under de här fem åren utvecklades jag som person något enormt. Jag var 21 år när jag började, så himla liten, och jag var vuxen när jag slutade. Jag ser det verkligen så, så här i efterhand. Jag träffade så mycket intressanta människor under min utbildning, människor jag aldrig skulle ha träffat annars, och de har en stor del i hur jag är som person idag.

I februari 2006 träffade jag J och trots att det kanske var lite skakigt ibland, det är exempelvis inte helt lätt att ha ett distansförhållande som vi hade under hela 2007, så kände jag på mig att han var Mannen med stort M. Jag visste att det var J som skulle bli pappa till mina barn och än så länge har vi hållit oss till planen.

Så. Det var väl inte så himla svårt. Nu har jag presenterat mig själv.