När jag först läste rubriken och funderade på vad jag skulle skriva i det här inlägget så tänkte jag att vaddå, de är väl precis som vilka andra föräldrar som helst! Men det stämmer faktiskt inte, de är riktiga gamblers, men mer om det sen.

Min mamma heter Sarah, född på femtiotalet i de värmländska skogarna. Typ. Jag har ingen riktig koll på min mammas barndom då den är förvirrande. Min mamma har nämligen bott typ överallt i hela Sverige så det är svårt att hänga med i svängarna. I Värmland föddes hon iaf, och så hamnade hon till slut här i Stockholm.

Min pappa heter Panayiotis (kallas Totis) och föddes 1953 i Lefkoniko, en liten by på den lilla vackra ön Cypern. 1974 invaderade Turkiet Cypern och ockuperar sedan dess 37 procent av landets yta. Just på den ytan, den norra sidan, bodde min pappa och hela hans släkt så de fick fly söderut. De blev flyktingar i sitt eget land. Min pappa kom till Sverige 1975 med intentionen att stanna bara i ett litet tag, men det blev en längre vistelse än så.

Jag vet inte om mina föräldrar vill att jag ska berätta den här historien, men jag tycker att den är så charmig så jag chansar. På flygplanet hit till Sverige träffade pappa en tjej. Han fick hennes nummer (han hade ju inget själv) och så skildes de åt på flygplatsen. Han åkte hem till sin kusin som bodde i en lägenhet i Orminge och så bodde han där ett tag. En dag bestämde han sig för att ringa den här tjejen så han gick ner till Orminge Centrum och ringde från en telefonkiosk. Ja vi kan ses, sa hon. Var är du? Jag ser en stor skylt där det står Konsum, svarade pappa, och så förklarade han lite ytterligare var han var någonstans, varpå hon slängde sig på cykeln och var där inom fem minuter. Oj, Stockholm måste vara en pytteliten stad, tänkte pappa.

Nu råkade det vara så att den här tjejen också bodde i Orminge. Vilka är oddsen för det?! Och det råkade vara så att den här tjejen kände min mamma… Och så var det slut på historien för den tjejen, för sedan dess har min mamma och pappa hållit ihop. 1981 gifte de sig på Cypern och året efter det kom jag. Året därefter kom lillasyster Vickan och sen var vi en liten familj.

Så vad menar jag då med att de inte är som vilka föräldrar som helst och att de är gamblers?

Jo. Det är faktiskt inte vem som helst som bara bestämmer sig en dag för att lämna allt i Sverige och flytta till Cypern och starta bageri. Speciellt inte om man dessutom inte har någon som helst bakgrund i bakverksbranschen! Jag tycker att det är helfestligt att de gjorde det, ascoolt till och med. Det tycker jag är vågat.

Att de sen gjorde det igen 1990 (minus bageriet dårå) är ju ännu roligare, även om tanken var att vi skulle stanna där för gott. Idag lever mina föräldrar i mina ögon ett lyxliv. Halva året i sommarstugan här i Sverige och halva året på Cypern. Jäklar vad härligt. Det vill jag också göra när jag blir stor.