Vänner. Vad vore livet utan människor som man tycker om?

När jag var yngre hade jag självklart en bästis. Det hade väl alla tjejer. När jag blev lite äldre förvandlades den där bästisen till ett tjejgäng som jag omgav mig med. Även det tror jag att alla tjejer hade. Ett tjejgäng som var ens trygghet under en tid som man periodvis var ganska osäker.

Idag har jag inte längre ett tjejgäng utan bara vänner. Jag har vänner som jag tycker oerhört mycket om. Tyvärr är det så att jag inte hinner träffa dem så ofta, speciellt de som inte har barn eller är föräldralediga. Det är väl naturligt antar jag, när man har familj och veckorna liksom bara flyger fram och så inser man att, hallå, det var ju flera månader sedan som jag träffade henne! Dessutom tror jag att många tänker som så att eftersom jag har barn så är jag så oerhört upptagen att jag nog inte hinner träffa dem. Så är det ju inte förstås. De där pauserna, som en middag ute med en vän, är ju de bästa energikickarna!

Om jag får lov att vara lite klyschig här på bloggen så vill jag ändå säga att min bästis är J. Det finns ingen som känner mig så väl som han gör och jag tröttnar aldrig på hans sällskap. Han är min bästa vän. Det vore nästan konstigt om han inte var det.