Systrar, det är vad jag har. I min generation av min familj är vi nämligen bara flickor bland kusinerna. I Maltes generation är de bara pojkar än så länge, vi får se om det håller i sig.

Jag är mellanbarn och samtidigt äldst. Äldst av pappas döttrar och mellantjejen av mammas döttrar. Storasyster heter Pernilla och är elva år äldre än vad jag är. Hon bor med sin man och sina två söner i Norge så vi ses inte så ofta, ungefär lika ofta som jag träffar lillasyster Viktoria. 

Hon bor med sin man Daniel (ja de heter faktiskt så) i, håll i er nu: Sollefteå. Jo, det är sant! De lämnade Stockholm för nordligare breddgrader och jag måste erkänna att jag inte tyckte att de var riktigt kloka när de bestämde sig för det. Nu, några år senare, verkar de fortfarande inte ha ångrat sig så Norrland kanske inte är så galet som jag trodde 😉

Det här innebär att jag är ensam kvar här i Stockholm. Det är helt okej eftersom jag ändå träffar Js familj väldigt ofta, men visst känns det lite trist ibland, speciellt efter att Malte kom till världen. Jag själv växte upp med en morfar som jag inte träffade så ofta, och en farmor och farfar som jag hade ett långt geografiskt avstånd till, så jag har alltid önskat att mina barn skulle ha en närmare relation till sin familj än vad jag hade. 

Och det kommer Malte att ha! Båda Js föräldrar bor här i Stockholm och mina föräldrar är här under hela sommarhalvåret och kommer förmodligen lägga beslag på honom så fort de kommer åt. Han kommer absolut ha en närmare relation med dem än vad jag hade, det ska jag se till. Och det kommer han vara så himla glad över när han är i min ålder.