Hm, det går väl sådär med hela det här trettiodagarsprojektet. Jag var ambitiös i början och skrev flera inlägg åt gången som jag sen tidsinställde, allt för att det skulle vara ordning och reda. Men så liksom tröttnade jag på vägen och några rubriker dök upp som inte inspirerade att skriva. MEN jag har påbörjat så jag ska avsluta, bara inte på utsatt tid.

Den här gången ska det handla om något som jag ångrar och det första som jag kommer att tänka på är något som ännu inte är för sent. Jag kan faktiskt vrida tillbaka klockan och låtsas som att det aldrig har hänt. Det jag talar om är att jag har glömt grekiskan. Det ångrar jag hårt!

När jag var liten pratade pappa en hel del cypriotiska med oss hemma, men även han glömde bort sig och pratade mycket svenska då han ändå talade det resten av dagen. Men så flyttade vi till Cypern och språket kom till mig helt naturligt. Hur skulle jag annars prata med mina kusiner, eller ännu viktigare, mina lärare i skolan om jag inte hade språket? Vi bodde där bara i ett år, sen åkte vi hem, och grekiskan liksom bara försvann. Pappa talade det allt mindre hemma och jag och lillasyster gjorde det samma.

Idag förstår jag det allra mesta, och har en inbyggd grammatik som inte försvinner, men talet kommer sig inte naturligt när jag vill säga något. Dessutom är jag perfektionist och vill inte prata med risk för att säga något fel. Vem är förloraren här? Jag. När jag är på Cypern dröjer det många många dagar innan språket kommer tillbaka men inte ens då är jag speciellt sugen på att prata utan sitter mest och lyssnar.

Det här är ju något som är väldigt lätt att göra något åt. Det är ju bara att anstränga sig och prata på cypriotiska med min pappa (eller mamma) exempelvis. Men gör jag det då? Nepp. Jag lutar mig tillbaka och litar på att det sitter där någonstans i bakhuvudet, och någon gång i framtiden så ska jag plocka fram det. Fy vad dumt tänkt!