Snoret börjar ge sig men förkylningen har nu istället satt sig på stämbanden och det blir bara värre. Jag är som en man när jag är sjuk, jag går och ynklar mig och klagar precis hela tiden. Malte har tröttnat på mitt tjat nu men det finns ju ingen annan att klaga hos. Mina föräldrars ankomst är senarelagd till någon gång framåt småtimmarna då man tydligen hade hittat aska i motorerna på planet, och J är i Milano. Så klart. Min fredagkväll blir därför stor fest med TV och inget gottgott för nu känner jag mig desperat och tjock. Härliga tider med andra ord!