Jag hade egentligen inte tänkt syssla så mycket med det. Tänkte att jag nog hade en rätt bra bild av vad det gick ut på, att det är en skenmanöver som går ut på att man ska fokusera på något annat än smärtan när den är som värst. Ingenting jag skulle behöva fördjupa mig i, jag har ju sett det i Hollywoodfilmer!

Men så förra veckan vaknade jag mitt i natten av att det gjorde så otroligt ont att jag inte kunde just andas och inte slappna av. Jag reagerade precis så som jag tror att man inte ska göra för då gör det nog bara ondare. Där och då, mitt i natten, bestämde jag mig för att jag ska ta och titta på den här profylaxfilmen som jag laddade ner för en massa månader sedan. Det kan ju i alla fall inte skada eller hur? Barnmorskan har dessutom tjatat om andningen och jag har liksom nickat sådär som att jo, jag är med på vad du säger, jag ska göra det. Sucker!

Nu är det dags, nu trycker jag på play. Återkommer senare.