Så hände det till slut. Det som jag har jobbat så hårt med att undvika. Silje rev Malte i ansiktet.

Jag har den senaste tiden sprungit efter Malte och plockat bort honom varje gång han har krupit fram mot Silje där hon har legat i sin korg och sovit. Jag har tänkt som så att hon ju måste få ha en plats i lägenheten som är hennes, en fristad, där hon får vara ifred. Malte har så klart fullständigt avfärdat min idé och tagit varje chans att krypa fram till henne. Han brukar dock inte ens hinna klappa (läs: dra i pälsen svinhårt) henne innan jag lyfter bort honom.

Igår stod jag i köket och vispade grädde när jag hörde att Malte som satt vid mina ben kröp iväg och in i vardagsrummet. Några ögonblick senare hör jag hur han gallskriker. Jag släppte allt och tog de få stegen ut för att se Malte stå brevid Silje och hennes korg, och från pannan sipprar det fram blod. Jag har nog aldrig hatat Silje så mycket som i den stunden. Jag förstår ju att hon måste ha kännt som trängd och kanske rädd, men i det ögonblicket hatade jag bara.

Malte var helt uppriven och jag fick knappt titta i hans ansikte men jag förstod snart att han inte bara blivit riven i pannan utan Silje hade också kommit åt hans öga då det kom blod i tårarna. Här blev jag riktigt rädd och trodde att han skulle förlora synen och värre blev det då Malte gjorde allt för att fösa bort mina händer när jag ville titta närmare på hans öga.

Han lugnade ner sig förvånansvärt fort så det dröjde inte jättelänge innan jag kunde undersöka ögat och kunde känna mig lite lugnare i att jag inte hittade någon rispa i ögat. Han var bara röd i ögonvrån så det var väl där en klo hade kommit åt. Han var så där rödsprängd som man blir i ögonen när blodkärl brister för att man har spytt för mycket.

Jag samlade mig och ringde J som sa åt mig att ringa Vårdguiden vilket jag gjorde. Jag fick berätta vad som hade hänt för flera sköterskor som kopplade mig vidare till nästa och nästa. De visste inte riktigt vad de skulle råda mig då ögonvitan inte var rispad och han hade ju lugnat ner sig och han tittade inte bort när jag vände honom mot ljuset. Till slut sa de att jag skulle avvakta och ringa tillbaka om hans öga blev värre eller verkade väldigt irriterat.

Jag blev väldigt lugnad av att höra det men jag hade ändå ont i magen hela kvällen. Det hade ju kunnat gå jätteilla. Han hade kunnat förlora ett öga.

Under kvällen så var han helt oberörd av sitt öga vilket jag tolkar som att det inte är irriterat. Det enda som upprörde mig en aning var att när han blev ledsen vid ett tillfälle så kom det blod i tårarna igen. Usch, hemskt att se.

Nu på morgonen ser det ut precis som igårkväll. Rött i ögonvrån men i övrigt vitt och fint som sitt andra öga. Något blod har heller inte kommit när han har gråtit så det lilla såret vid tårkanalen verkar ha läkt under natten. Jätteskönt.

Nu har vi flyttat Siljes korg så att den är svårare för Malte att komma åt, för det är inte så att han har blivit rädd för Silje efter det här. En halvtimme efter att han blev riven ville han klappa henne igen… Och jag kan lova er att det kommer att dröja innan han ens kommer i närheten av henne. De får bli kompisar vid annat tillfälle.