När jag var på Cypern hann jag med att läsa lite. Exempelvis hann jag läsa ut El Choco av Markus Lutteman. Det var en av de två böcker jag fick i bokkedjebrevet.

Den handlar om en svensk man, Jonas Andersson,  som beslutar sig för att vid ett tillfälle smuggla hem knark från Bolivia. Detta för att kunna betala av sina skulder. Han åker fast på flygplatsen och transporteras till ett fängelse i La Paz vid namn San Pedro. Boken skildrar sedan hans liv på fängelset, och hur det inte på något sätt är likt en fängelsevistelse i Sverige. Man måste t ex betala pengar för en cell och för maten. Alla knarkar och lever om och allt handlar om hur han ska kunna överleva till en eventuell frigivning. I sin cell bor han med sin fru, en kvinna han träffat precis innan han åkte fast. De får två barn tillsammans under hans tid i fängelset.

Jaha, den var väl helt okej den här, intressant att läsa om själva fängelset och systemet där. Det jag dock inte kunde sluta störa mig på var hur den här Jonas porträtteras. Han skildras som person som är så där genomsnäll att man bara vill ruska om honom. Lite så där dum/snäll/naiv som råkade hamna i den här soppan. Han har den högsta moralen på hela fängelset och hans medfångar får väldigt snart respekt för den långe reslige blonde svensken eftersom han är så reko. Äh, snälla, hans person är inte så lite redigerad i den här storyn. Men det är ju klart, det är ju hans historia. Funkar som semesterlitteratur, tyvärr inget annat.