Bara för att jag drog till med ett gnällinlägg igår om Antons strul på nätterna så sov han bättre inatt än vad han har gjort på nån vecka. Jag hade kunnat glädjas åt det idag om det inte hade varit för Maltes fot.

Det var igår som Malte sprang omkring och lekte med sin kompis på altanen. I all iver ramlade han och slog på något sätt i foten ordentligt. Jag fick bära in honom och trösta honom i soffan och där satt han sen hela kvällen. Först trodde jag att han bara var trött och därför lite överkänslig men när han inte en gång under hela kvällen ville stödja på foten så började vi ana oråd. Vi bestämde att vi skulle avvakta och se hur foten mådde på morgonen men redan på natten förstod vi att denna torsdag skulle bjuda på ett besök på Astrid Lindgren. Han väckte oss nämligen på natten genom att skrika på oss att bära honom till toaletten – stackarn kunde inte ta sig dit själv.

J åkte med Malte nästan direkt efter att vi hade gått upp på morgonen. Själv var jag kvar med Anton hemma och kunde inte låta bli att tänka på den där dagen då Malte bröt benet och hur himla hemsk den dagen var. Det var en av anledningarna till att J fick åka och inte jag, jag hade blivit alldeles för blödig och återupplevt förra besöket på Karolinska. Som tur var var min oro obefogad, han hade inte brutit något i foten utan kommit undan med en typ av skada på benet som går till stortån som läker av sig självt på 2-3 veckor. Tills dess ska han ha ordentliga skor på sig både inomhus och utomhus, de ska alltid vara på. Och så behöver han troligtvis knapra en del alvedon.

Med tanke på den panik Malte gick igenom på morgonen när han förstod att han skulle behöva åka till sjukhuset (han blev livrädd!) så var det otroligt skönt att besöket gick väldigt fort och helt smärtfritt. De var tillbaka hemma före lunch och då lade sig Malte och somnade direkt av utmattning. Av urladdningen. Under dagen har han inte vågat stödja på foten alls, han är rädd att det ska göra ont, men jag hoppas att foten är så pass mycket bättre att han kanske kan ta ett par steg imorgon. Att han vågar prova. Så slipper jag bära på både honom och Anton menar jag..

Tur i oturen att han inte bröt foten men ändå olyckligt att det hände just nu när det är meningen att han ska springa i gräset och ha roligt med sin cykel. Vi får hålla tummarna att den värsta smärtan ger sig fort!

Det blev lunch i centrum innan vi gick och köpte nya skor. Och lego förstås. Sånt där man kan göra stillasittandes.