Efter att pojkarna ägnat sig åt det svettiga arbetet att gräva upp och flytta på en stor och tung stenbumling (jo det var tvunget att göras, men det låter ju väldigt jobbigt och onödigt) var det dags för ett dopp i sjön. Jag stannade dock på land. Jag tycker att botten är så äcklig, dessutom är nitton grader på tok för kallt!
Kvällen bjöd på en Malte som var jättekinkig. Annars vet man precis vad som ska göras för att han ska bli nöjd. Ge honom mat eller klappa på den pruttiga magen. Den här gången var han förmodligen övertrött men valde att gråta istället för att sova. Nappmotståndaren mormor (hon är pro-tumme) tog då den oanvända nappen jag hade tagit med från Stockholm, och lärde Malte att uppskatta den lilla plastbiten.
Till en början förstod han inte alls poängen med den, och spottade då ut den, men till slut låg han i hennes famn och snuttade på den. Jag vill inte att den alltid ska sitta i hans mun, men ibland kan den vara räddningen.