Så här ser den ut, den helt fantastiska chokladmoussetårtan. Nu ska den in i kylen

över natten och vid serveringen ska den se ut ungefär så här.

Åh det känns bra att ha fått det ur systemet. Äntligen har jag fått baka och jag njöt av varje sekund! Jag tänkte först vänta till J kommer hem så att jag kunde ägna mig bara åt tårtan, men jag kunde inte hålla mig så jag satte igång. För att undvika en bebis som skriker av rädsla för den läskiga högljudda elvispen fick jag helt sonika stå och göra knäppa grimaser och tokle medan jag vispade. Allt för att visa att det här är ju inte läskigt.

Efter en stund somnade han så jag kunde verkligen njuta till fullo av vispandet och rörandet och smetandet. Och jag ska tillägga att jag inte ens smakade av smeten! Det kallas karaktär.

Mamma tackar för visad hänsyn. Han kände väl på sig att

jag ville ägna mig till fullo åt bakandet.