Min fina kille gör det så enkelt för mig att känna mig lugn. Jag var faktiskt ganska lugn över Maltes första riktiga dag på förskolan, speciellt eftersom jag visste att J var hemma och skulle kunna rycka in om något mot förmodan inte skulle flyta på. Just därför blev jag så överraskad när förskolan mitt på dagen ringde mig och inte honom. När hon presenterade sig i telefonen suckade jag inombords på en gång. Ånej, hon får inte tag på J och nu vill hon att jag ska komma och hämta Malte då han vägrar somna och kanske skriker och stör alla andra barn.

– Hej, vi brukar ringa så här den första dagen och berätta hur det går. Malte har lekt hela förmiddagen. Nu ligger han och sover.
– Vasaru saru? Sover han?
– Ja, han fick sin flaska sen somnade han i Annas knä på en minut. Max.

The joy! Jag hade kunnat krama om henne om hon hade stått framför mig och berättat det här. Min lilla guldklimp gör det verkligen så enkelt för mig.

Strax före tre kom jag till förskolan för att hämta honom. Jag kunde höra honom på lång väg, han var nämligen arg för att han var tvungen att tvätta händerna efter mellanmålet :). När han såg mig sken han upp och mötte mig med ett långt heeeej! Jag smälte snabbare än vanligt. Jag pratade kort med en av pedagogerna om hur dagen varit och den hade fortsatt i samma anda som förmiddagen. Han hade varit väldigt lugn (!), lekt med mycket och gått omkring och pratat med alla.

Jag klädde på Malte ytterkläderna och så gick vi hemåt och för allra första gången, verkligen allra första gången, sträckte han upp sin hand och tog tag i min. Han ville hålla i handen när vi tillsammans gick hem från dagis. Min älskade fina Malte, självständiga Malte som inte håller i handen, ville idag hålla i sin mamma när vi tillsammans gick hem efter första dagen på förskolan. Min helg kunde inte ha börjat bättre.