En skål med sådana här har jag framför mig under de timmar som vi har seminarier här på Cumberland. Vilka barndomsminnen! Med jämna mellanrum kommer det personal med ännu fler och fyller skålen till bredden. Och jag som inte har ett inbyggt stopp när det gäller godis – jag äter tills det tar slut. Det här kan aldrig sluta bra!
Och dom är ju bara luft så man blir aldrig ”mätt” ! 😀
Du menar att de fortfarande finns? Oj oj, nostalgi! Och de rosa är godast.