I våras bestämde jag mig för att vi skulle testa det här med att odla potatis, det verkade ju så kul att äta det till midsommar. Mamma tryckte ner de små knölarna i odlingslådan nån gång i april/maj och så har de växt på sedan dess. De små plantorna blev högre och högre och den nu över metern höga blasten är så tung att den knappt orkar hålla sig uppe av sig självt.

Efter att vi hade klämt i oss alldeles för mycket tårta i lördags fick jag ett ryck och tyckte att vi skulle dra upp en planta för att se om det fanns nån potatis där i jorden. Plantorna växer alldeles för tätt, dessutom tänkte jag att de små knölarna skulle vara pytte då all energi kanske hade gått till den vackra blasten. Jag hade fel. Två plantor gav potatis så att det räckte till en middag för oss. Hade vi väntat lite till hade även de minsta hunnit växa på sig.

Tidigare tänkte jag att vi nog struntar i potatis nästa sommar, men med potatisarna i kastrullen så har jag tänkt om. Med tanke på den pyttelilla arbetsinsats som potatisen innebär så är det helt klart värt att göra oss nästa år. Om inte för potatisen så för grönskan som blasten ger! 🙂

Om potatisen var god? Mycket!

Två plantors skörd. Helt ok!